Senaste inläggen

Av peter olsson - 31 januari 2011 21:01

1.

 



När pojken hittade grodan, sprang han genast in till mamma som stod i grytorna. Pappa läste Reader’s Digest i en baden-badenstol under den stora hängpilen och lillebror lekte med bilar i gruset. Familjen hade fått låna annexet till Lars-Olofsgården i Vättlösa av pojkens morbror, under ett par veckor i augusti 1969.


- Maten är färdig Patrik. Säger du till de andra?, sa mamma vid hans första steg in i köket.

- Titta mamma vad jag hittade!, halvskrek pojken ivrigt och tryckte upp den slemmiga grodan i hennes ansikte.

- Oj vad fin! Lägg den i hinken bredvid utebordet, så skall du få smaka på kalvdans min pojke, sa hon och sköt bort grodan.

-  Vad är kalvdans?

- Det är en slags ostkaka, som är gjord på den första mjölken efter det att kon fött en kalv och den är mycket nyttig, men gå nu ut med grodan och säg till de andra att vi skall äta.


Patrik drällde omkring på gräset med grodan i handen, visade den för lillebror, som inte ville se på den. Han var i sin värld av bilar och små träd, som var grenar nedstoppade i gruset. Mammas röst lät övergiven när hon för fjärde gången kallade till bords utan att någon satt sig. Hon stod lutad över den vita duken under hängpilen och på andra sidan stammen reste sig nu pappa. När alla satt sig och Patrik skulle lägga ner grodan i hinken, tog den ett hopp och landade i lingonsyltburken. När skratten lagt sig och mamma plockat upp grodan ville hon låta den hoppa iväg i gräset, men pojken protesterade. Den blev avsköljd och nedsläppt i hinken.



- Mamma?, sa Patrik medan han följde grodans simtag längs hinkens kant.

- Mm, mumlade mamma och la upp kalvdans till lillebror.

- Imorron skall jag skriva en bok som heter pojken som hittade en groda, sa han och väntade på att hon skulle se åt hans håll. När hon väl gjorde det, sa hon:

- Jasså du.



Efter maten återgick pappan till sin baden-badenstol medan mamma dukade av och diskade. Patrik tog grodan och gick bakom annexet. Han hoppade över diket och satte sig i slänten ner mot hästhagen. Här såg ingen honom. Han lyfte upp grodan i sina händer. Den såg på honom med urgammal, liknöjd blick. Patrik putade med munnen och förde den slemmiga grodan mot ansiktet. Han pussade den genom att föra in hela dess främre del av huvudet i munnen. Grodan protesterade. Dess ben och kropp började sprattla, men pojken höll fast. Han tryckte in hela grodhuvudet. Nu fick grodan panik och gjorde ett jättesprätt. Den slank ur hans grepp och hoppade iväg ibland snåren. Patrik torkade sig om munnen och la sig ner.

    Han kände sömnen sänka sig över honom som en dovhet, vilken han gled in i, samtidigt som han hela tiden var medveten om att han låg i slänten. Han hörde syrsorna och i det dova han föll in i, talade röster. Det var två röster. En man och en kvinna.


- Så du kom till slut?, sa kvinnan.


- Jag sa ju det, sa mannen.


Patrik vaknade till. Rösterna hängde kvar och han undrade vilka de tillhörde. Han hade aldrig hört dem förut, ändå väckte de en stark känsla av igenkännande och tillit. Han låg och lyssnade på de kvardröjande bägge rösterna, medan ett moln format som en stegrande häst gled över rundeln däruppe.


Han var lugn och lycklig.


När han hoppade tillbaka över diket och kom fram bakom hörnet, var det folksamling vid gårdens huvudbyggnad. Det var storkalas på gång. Där stod hans egen familj, med den lilla långhåriga mamma Ulrika som frågade alla hur de hade det; pappa Arne som blygt höll sig i bakgrunden i väntan på snapsen och lillebror Jonatan som storögt stod stilla på trappan med sitt vita hår och blå ögon. Där stod morbror Gunnar med skepparkransen och den gälla rösten som skrattade åt ett skämt han själv dragit och han hälsade sin lillasyster Victoria välkommen. Hon hade ett lika högt men mer nasalt, kort skratt, inuti vilket hon pratade, samtidigt, om allt och alla, till alla. Victorias make Bert-Åke ställde sig borta vid pappa Arne och de samtalade lugnt med små, bubblande skratt som de höll för sig själva. Victorias och Bert-Åkes äldsta dotter Berit höll hårt i lillebror Fredriks tröja för att hindra honom ifrån att springa till pojken, som han upptäckt där borta vid annexet. På lagårdsbacken till vänster om pojken steg den långe och smale morbror Stig och hans lika tunna fru Inga-Britt, ut ur en jaguar E-type: bägge lika blyga och barnlösa.

    I rasande fart kom så mormor Florence och yngsta morbrodern Olle i en Saab V4. De hade till helt nyligen bott på Lars-Olofsgården, där Florence varit hushållerska åt sin son Gunnar. Nu bodde de i Lundsbrunn en mil söderut. Olle, som genast gick fram till sin systerdotter Berit, visste inte om han tillhörde den yngre eller den äldre generationen. Sankt-Bernardshunden låg utanför sin koja och skällde förstrött mot trappan, där alla stod och pratade i mun på varann.


Att komma ifrån sömnen i sluttningen och stå sådär en bit ifrån och se de sina, var befriande och lugnt för Patrik, men själva ögonblicket - i mellanrummet mellan sluttningen och människorna, då han just gled över, men ännu stod i bägge världarna - var överväldigande.      



Patrik var för liten för att förstå historierna och skämten som avlöste varandra. Gunnar och Bert-Åke drog vid ett visst läge efter maten och snapsarna varannan västgötahistoria, den ena längre och snuskigare än den andra. När de båda behövde vila ställde sig Vivian upp och drog av ett nummer. I tystnaden efter en skrattvåg som gått genom middags-gästerna, tittade Patrik länge på mormor Florence som satt framför honom med sin lite buttert stolta uppsyn, sin högresta hållning och väldiga byst, där en guldbrosch vilade. Han tittade på henne och la huvudet åt sidan: först till höger och sedan till vänster och fortsatte så fram och tillbaka, som om han undrade över något.


- Mormor?, sa han med släpande röst.

Det tog en stund innan hon förstod att det var Patrik som talade med henne:

- Ja?

Nu lyssnade alla på honom:

- Var är morfar?


Patriks stol drogs bryskt bakåt och han hörde mamma Ulrikas röst som käckt sa till honom att han kunde leka med Fabian och Berit och Jonatan nu. Hon och Gunnar hade ordnat med vattensprutor ute på gården och de kunde ju springa runt huset och spruta på varandra, eller leka med hunden eller nåt.



De lekte med ”vattensprutorna” som egentligen var sprutor för mjölkersättning till kalvarna och de sprang nakna i timmavis ute på Lars-Olofsgårdens gräsmatta i solskenet tills den sjönk, solen; sjönk ner i västgötaslätten och de stod stilla barna, nakna och huttrande i augustikvällen.

    När Patrik la sig, skrynklig och halvtorr i de nytvättade bommullslakanen, kände han doften av mjölkersättning på fingrarna. Han låg och undrade över vad som egentligen hänt när han frågade om morfar. Hur Gunnar, Victoria, Stig och Ulrika hade stelnat till. Deras minstebror Olle blev istället vaksam. ”Nu kanske jag får svar,” hann han tänka, innan Patriks stol flög bakåt. Florence hade bara tagit ett djupt andetag och inte blåst ut luften. Hon satt mer högrest än någonsin och såg…förnärmad ut. Patrik såg en vrede där i hennes ögon som han förut aldrig mött. Det hela var obegripligt för honom. Han undrade och kunde inte släppa det. Dagen hade varit full. Grodan, de båda rösterna där i slänten och Florence’s andtäppa då morfar Henry nämndes, var mer än nog. Vinden i ekarna utanför hans öppna fönster lotsade honom in i en drömlös, djup sömn.


När Patrik vaknar, sover huset. Han tar på sig de mjuka, tränings-byxorna i nylon och går ut. Hela Lars-Olofsgården sover. Huvudbyggnaden står där, nedsläckt och stum. Det är dagen efter festen. Diset drar sina slöjor igenom oxlarna nere vid vattendraget. Daggen ligger tung. Det blir släpspår efter honom när han går över gräset. Mitt ute på gräsrundeln framför verandan till huvudbyggnaden, står en vit trädgårdsstol som morbror Stig satt på och rökte pipa under gårdagskvällen. Där sätter han sig och tänker på mormor Florence. Morgonbrisen kommer och han tänker på Florence. De första solstrålarna bryter igenom diset och han tänker på Florence. ”Hennes mamma Gerda – som var väldigt snäll – dog när Florence var liten”, hade Patrik hört någon säga en gång, när han låtsades sova och de vuxna pratade. Han kan inte sluta tänka på Florence. ”Hur blev hon så arg?”, tänker han och frågan som han ställde vid middagen, har han inte fått svar på. Var är morfar? Han var ju inte död. Det visste Patrik.  


En pojke sitter tidigt en morgon på en vit trädgårdsstol - ett par veckor efter att människan för första gången landat på månen - och tänker på sin mormor. Han tänker på när hon var liten och hennes mamma dog. Florence bodde då med sin mamma Gerda och pappa Axel i drängstugan på Lars-Olofsgården. Florences morfar Fredrik ägde gården och bodde i huvudbyggnaden med sin hustru Ida. Gerda var deras enda barn. Deras dyraste glädje. Gerda var en glädje för många. I detta överväldigande landskap med sina människor, vars liv till större delen bestod av arbete och mat, tillförde Gerda något annat. Något extra och onödigt. Gerda sjöng.

    Alla som levde här pratade, mycket. Ibland för mycket, så man inte fick plats för de egna tankarna. En dag, när Florence var fem år, hade hon smugit upp i ett rum för att få vara ifred.







ANNONS
Av peter olsson - 18 oktober 2009 18:29

Jag skrek åt min son idag. Han härmade sin lillebror för tredje gången, trots att jag sagt till honom att sluta. Intressant var det som hände inom mig. Kärleken till denna åttaåring tog överhanden och ilskan la sig, snabbt. För bara ett halvår sedan så hade förmodligen ilskan eskalerat och skriken blivit fler, kanske hade han somnat gråtande och jag med. Problemet med min ilska, eller känslostormar, har följt mig genom livet. De har fått olika namn. Jag har hatat; föräldrar, lärare, samhället, borgarbrackor, Gyllene Tider, ja kanske gramför allt Per Gessle och hans töntiga gäng som, till skillnad ifrån totalvägrande Ebba Grön, fick ställa in en turné för att göra lumpen. Så lågt. Jag har älskat; ögonblicken, ju märkligare desto bättre, ständigt på nya platser med nya människor, nya jobb och engagemang. Så vad är det då som hänt? Hur kommer det sig att jag blivit lugnare? Eget hus, fantastisk fru, trivsamt arbete, rutiner och regelbundet skrivande? Ja, men det som hjälpt mig mest är nog levaxin. I våras fick jag reda på att min sköldkörtel underproducerade sköldkörtelhormon som styr ämnesomsättningen. Tre små vita piller om dagen gör att jag har lättare för att släppa saker och gå vidare. En annan sak som jag hatade när jag var yngre var de som trodde på medicinering av psyket. För mig var det absurt, att piller skulle kunna ersätta terapi. Det var för enkelt. Helt klart måste det ligga sparkrav och lathet, kanske maktkamp bakom. Att det låg en vilja till att hjälpa bakom lusten att medicinera, var omöjlligt. Och så blir jag själv en mer närvarande, lugn man av piller! Nu säger jag inte att civil olydnad, totalvägran, plogbillarnas aktioner mot Bofors och andra mycket modiga handlingar för vår gemensamma framtid kan medicineras bort, eller kärlek till ögonblick heller för den delen. Ögonblicken är de enda vi har. Evigheten är nu. Nej, jag bara säger att ibland finns det en enkel väg att gå för att må bättre och det gäller att lyssna på sig själv och söka hjälp när det gör ont, i själen eller kroppen. Beskriv dina symtom så tydligt som möjligt och var sedan tyst. Låt din läkare göra jobbet. Lita på henne, för då vet du sedan att du själv inte har påverkat mötet negativt. Misstänksamhet och pratgladhet ökar inte möjligheterna för att få korrekt diagnos. I mitt land, Sverige, får man billig sjukvård och det gäller alla! Har ni hört? I USA kallar de Obama ”förrädare, marxist, muslim och oamerikan,” för att han vill genomföra rätten till fri sjukvård för alla. Min sons ögon, när han ser min kärlek till honom segra över känslostormarna, säger något helt annat.   

ANNONS
Av peter olsson - 18 september 2009 05:50

Skriven av Alec Wilkinson

Översatt till svenska av Peter Olsson



David Rawlings berättade Gillian Welch’s livshistoria för mig. Hon hade tröttnat på att berätta själv. Welch är en singer-songwriter vars musik inte är lätt att klassificera – den är innovativ och påminner samtidigt märkligt exakt om sina lantliga rötter - och Rawlings är hennes partner. Welch beskriver dem som ”ett tvåmanna band som heter Gillian Welch.” Jag hade bett henne prata lite om sitt förflutna, men hon gled undan ämnet. Sen sa hon: ”Berätta du David.” Vi var i Asheville, North Carolina. Welch och Rawlings var ute på en miniturné från Nashville, där de bor. De var väntade på scen sedan länge och hade saker att förbereda, så jag fick vänta.


Dagen efter åkte vi tre i bil österut mot Carrboro, North Carolina, nära Chapel Hill, där Welch och Rawlings hade sitt nästa uppträdande. Rawlings körde. Welch låg i baksätet, under en filt. Det var tidig eftermiddag och vi körde av motorvägen till en restaurant där det fortfarande serverades frukost. Welch och Rawlings är nattmänniskor. För några år sedan bodde de i ett hus som jetplan flög över. När de försökte spela in, tog mikrofonerna upp jetplanen. Planen slutade flyga lite efter midnatt och startade igen vid sex på morgonen. De tysta timmarna på natten blev deras arbetstid. När de tog pauser gick de omkring i grannskapet vid två-tre på morgonen; de enda varelserna som var ute. De fick då för sig att Nashville var en lugn och fridsam stad, utan trafik, ett paradis, där deras älsklingsmusik hade gjorts av nu döda människor som ändå var makalöst levande närhelst de sjöng på skiva.


På restauranten beställde Welch te. ”Men jag behöver ingen tepåse.” Servitrisen blängde stadigt på henne. En stund senare satte hon en kopp hett vatten på bordet och Welch drog upp en tepåse i snöre ur fickan. Jag tyckte det var för tidigt att fråga igen om hennes barndom, så jag frågade Rawlings om hans. Han berättade att han växte upp i Slatersville på Rhode Island, en före detta fabriksstad med en flod. Textilfabrikerna, som byggts på flodbankerna, hade tillåtits förfalla. Rawlings tillbringade en stor del av sin barndom med att vandra igenom dem. En vän övertalade honom att börja spela gitarr 1985, då han var femton. ”Han skulle önska sig ett munspel i julklapp och jag skulle önska mig en gitarr,” berättar Rawling och fortsätter: ”På så vis lärde vi oss spela och skulle uppträda på skolan talangjakt.” Rawlings övertalade en kille som var känd som gitarrspelare att hjälpa honom, och senare även pojkens pappa, som lärt ut gitarr. Rawlings upptäckte att gitarrspel ”var något som passade mig genast, och kanske att jag till och med var bra. Bra var annars något jag inte var, vad gäller saker som basket till exempel, vilket jag försökte mycket, mycket hårt med att vara, men det gick aldrig bra. Music var mattebaserat och jag var bra på matte, jag var inte skräckslagen.” Han och hans vän lärde sig ”Heart of Gold,” av Neil Young. De kom tvåa på talangjakten och nästa år vann de.


Welch ursäktade sig och gick på toaletten. När hon kom tillbaka, sa hon: ”Vi har vart här förut.”

Rawlings: ”Har vi?”  

”Det här är den Denny’s-restaurant där filmteamet var med,” sa hon.

”Fotografen som tog bilderna till vårt tredje album, Mark Seliger, tog med sig en vän med filmutrustning,” sa Rawlings.

”Ifall vi fick lust att göra en video.” sa Welch och sippade på sitt te.

”De kom med en 16-mm svartvit kamera och filmade oss på en klubb.”

”Sen körde vi till Knoxville på ett gig och så stannade vi här för att äta och filma lite.” sa hon. ”De ringde snuten – rikspolisen – och de slängde ut oss.”

Rawlings nickade.

”När jag reste mig för att gå till toan, förstod jag att det är samma ställe,” sa Welch.

Vi betalade notan och när vi återigen satt i bilen verkade Rawlings tankfull. Han faller lätt i grubbel och hans tänkande har en slags märklig melankolisk klang. Han körde sakta över parkeringsplatsen. ”Problemet med att prata om det förflutna är att det blir irriterande,” sa han slutligen. ”Du börjar tänka på tusen anekdoter och ditt liv som endast en slags samling av dem.”


Welch är lång och smärt. Hon har ett lång, smalt ansikte, höga kindknotor, brett mellan ögonen, en skarp haka och ett leende där tänderna syns. Hon är trettiosex. Hennes hud är blek, håret tunt och rödbrunt. Hållningen är reslig och hennes rörelser utan brådska och graciösa – hennes axlar svänger lätt när hon går. Hon samlar på psalmböcker och handgjorda skoputsarlådor, sådana som folk brukade tjäna sitt levebröd på längs gatorna. Hon är praktiskt lagd. Som barn spelade hon piano och trummor men slutade med bägge för hon tyckte inte om att de var bundna till det rum där de stod. På scen, under instrumentala partier, böjer hon huvudet över sin gitarr, likt en figur på någon religiös målning, och spelar med en hänsynslös rytmisk precision. Det finns ett stråk av självupptagenhet hos henne som verkar vara mer temperament än påverkan. Welch är adopterad. Hennes mamma, Mitzie, som är sångerska, är förvånad över att Welch blev uppträdande artist, för sådana brukar, enligt hennes erfarenhet, ha ett behov av att behaga, och hennes dotter verkar inte ha det behovet.


Rawlings är lång och gänglig. Han har ett ovalt ansikte, hög panna, mörkt hår, en lång näsa och mörka ögon. Delikata händer, har han. Hans sätt att konversera varierar mellan en pilgrims stramhet och en omständlig, där han aldrig verkar nöjd med något han sagt – en observation kan alltid levereras med mer emfas eller ses ur en annan synpunkt, bli mer detaljerad, klar eller koncis. Eftersom hans medvetande är vittomfattande och livligt, är hans prat nästan alltid underhållande men han önskar själv han vore mindre pratglad. Han säger nästan inget på scen. Han spelar med ögonen stängda och ett känslolöst uttryck i ansiktet. Han står på tårna och gungar, allt detta understödjande det som Welch kallar för ”Dave Rawlings mystiken.” En dag då jag och Rawlings tillbringat eftermiddagen med att lyssna på band han spelat in av Welch tidigaste arbeten, och jag hade fyllt sidor i min vaxduksbok med anteckningar, sjönk han ner i sin stol. ”Jag pratar så mycket,” sa han ångerfullt. ”Jag är mer som jag vill vara när jag är riktigt sjuk.”


Welch och Rawling’s musik är bedrägligt komplex, trots dess enkla komponenter: två röster, två gitarrer och fyra händer. Den bredaste kategorin den utan besvär kan passas in i är country. I Countrymusikens Hall of Fame i Nashville, visas en video med Welch och Rawlings då de uppträder, tillsammans med andra videor vars samlande intention är att visa fram bredden av modern country. Welch och Rawlings porträtteras som försvarare av en tro – gammaldags strängmusiker - utövare av en förbisedd, bortglömd genre. Ursprungligen fann de inlopp för sin entusiasm i skivor gjorda på trettio och fyrtiotalet av musiker såsom Bill och Earl Bolick, som framträdde som Blue Sky Boys. Vokala duetter som inte var ackompanjerade av några andra musiker ställdes i skuggan på fyrtiotalet av det mer kraftfulla soundet från bluegrass – Blue Sky Boys splittrades 1951 – och lämnade därmed duetter som en av de få former av Amerikansk musik som inte täckts av fotspår. Musiken som Welch och Rawlings spelar innehåller uttalade element av gammaldags musik, stringband, bluegrass och tidig countrymusik, men Welch och Rawlings avviker ifrån historiska modeller genom att spela sånger som är minutiöst arrangerade och som inkluderar influenser ifrån rythm and blues, rockabilly, rock and roll, gospel, folkmusik, jazz, punk och grunge. Dessutom föredrar Welch tempon som är så långsamma att de närmar sig det slöa. En typisk Welchsång har ett lugnt hjärtas slag.


Welch’s berättelser är fyllda av uppgivenhet, otur och smärta. Hennes karaktärer inkluderar kringresande arbetare, ensamma vandrare, missanpassade, fattiga människor som ständigt är plågade av problem, ångerfulla figurer, laglösa, kriminella, soldater, en hembrännare, en farmarflicka, en hänsynslös skönhetsdrottning, en kärleksknäckt kvinna, en knarkare och ett barn. Hennes föreställningsförmåga följer med sympati de hemlösa som söker hjälp hos Gud trots tidigare erfarenhet av att där inte finns någon hjälp att få. Deras teologi är varm och bokstavlig. De ser sig möta sina nära och kära i himlen där mysterier som är för djupa att förstå äntligen kommer att få sin förklaring. ”Until we’ve all gone to Jesus/we can only wonder why,” sjunger hon i ”Annabelle,” en sång om en statare som hoppas kunna ge sin dotter mer än han själv fick men som istället får begrava henne. En hel del av Welch’s sånger är skrivna utifrån manliga karaktärers synpunkt. ”My Morphine,” sluddriga, förgiftade klagosången ifrån en man vars missbruk utplånar honom, är så vitt jag vet den enda sång om en narkoman som frambringar sensationen av att ha tagit drogen. Förmågan att komprimera dramatiska händelser till några få verser och en refräng har hon drivit till fulländning. I ”Caleb Meyer” framträder en man, han våldtar, dör och uppstår som spöke i huvudet på kvinnan som skar av honom halsen. Welch beundrar de trubadurlika låtskrivarna Chuck Berry, Bob Dylan och Hank Williams och hon skriver bra billåtar. Första låten hon tjänade bra med pengar på var ”455 Rocket,” som blev en hit med Kathy Mattea 1997, och handlar om en hot rod. Hennes senaste låtar beskriver mer och mer hennes eget liv. ”No One Knows My Name” handlar om hennes biologiska föräldrar. Hon sjunger, ”My mother was just a girl seventeen/and my dad was passing through, doing things a man will do.” Hennes mamma gick på college i New York och hennes Pappa var musiker. När hon föddes, var adoptionspappren klara.


Welch föddes i New York 1967. Ken och Mitzie Welch hade redan en dotter, Julie, som föddes 1961. Hon och Welch står varandra nära; hon lever i Kalifornien, är grafisk designer och undervisar i improvisationskomik. Julie’s förlossning hade varit full av komplikationer så Mitzie hade ingen lust att gå igenom ännu ett havandeskap. Enligt Welch ”sa adoptionsbyråerna blankt nej för att de var underhållare.” Ken Welch hade varit artist sedan barnsben, i Kansas city. Han hade tagit pianolektioner som fyraåring men lärarinnan berättade ganska snart för hans föräldrar att hon inte kom längre med honom förrän hans händer nådde en hel oktav. ”Jag nådde inte en hel oktav på piano, men på dragspel gick det bra,” säger han. Vid sju års ålder steppade han och spelade dragspel över hela ”Missouri, Kansas och Iowa, återstoden av den gamla RKO-svängen.” säger han. (RKO står för Robby Kreiger Organization som drev vaudevilleteatrar i nämnda orter ifrån 1870-tal fram till 1970-tal.) Till sist gick han på Carnegie Tech, numera Carnegie Mellon, i Pittsburgh, där han studerade konst. Han mötte Mitzie på en audition. De flyttade till New York var för sig. Hon sålde handväskor i en butik på Broadway och tjänade 25 dollar på söndagarna då hon sjöng i Norman Vincent Peale’s kyrkokör. Hon var på en audition hos Benny Goodman och fick jobbet men hon fick bara ett par veckor på sig att lära in Goodmans repertoar. Det slutade med att hon skrev upp texterna i handflatorna och på naglarna.


De uppträdde som komikerparet ”Ken och Mitzie Welch,” på klubbar där Lenny Bruce också medverkade. Bob Newhart var öppningsakt för dem en gång. De hade sin största publika succé med ”Tonight Show,” när Jack Paar var värd. De framförde en nervarvad version av ”I Got Rythm.” Mitzie skötte publikkontakten och sjöng medan Ken stod med ryggen mot hennes och spelade dragspel. När paret Welch adopterade Gillian, med hjälp av deras doktor, skrev Ken musik till tv-shower medan Mitzie jobbade med reklamsnuttar och på Broadway.


När Welch var tre, flyttade hennes föräldrar till Los Angeles, för att skriva musik till ”The Carol Burnett Show.” Som liten flicka, kom Welch hem från skolan en dag och grät för att hon fått en tillsägelse på teckningen för att ha markerat med ett svart streck runt snö på en bild. Detta fick hennes föräldrar att skriva in henne på en skola som kallades Westland. På Westland samlades studenterna varje vecka för att sjunga folksånger och sånger av Carter Family, med Welch på gitarr. ”På inspelningar från den tiden, så låter hon precis som hon gör nu, förutom att hennes röstläge är högre,” sa Rawlings.


Welch’s föräldrar köpte sångböcker till henne, och ensam på sitt rum, med gitarr, arbetade hon sig igenom dem. När hon kom till slutet, skrev hon egna sånger, ”om ankor och grejer,” sa Rawlings. ”Som ett barn som skriver poesi och så hamnar de i en skrivbordslåda.” Welch gick på en highschool vid namn Crossroads, ”där jag var helt inne på keramik och konst och stannade timmavis efter skolans slut och de tillät mig,”  sa hon. ”Och jag sprang som bara den – i skogen och på löparbana.” Welch var med i distriktslaget för medeldistans och var inbjuden att springa kval till landslaget. ”Men om jag hade åkt, hade jag fått ordentligt med stryk,” sa hon. ”Det gick i Texas och jag sprang inte bra i varmt väder. Min sport var nog verkligen terränglöpning. Jag upptäckte, att ju längre loppet var, desto bättre placerad blev jag. Jag springer inte fort – Jag bara går på, väldigt rytmiskt. Jag är uthållighet.”


Welch berättade att hennes favoritlärare i engelska hade flyttat till Princeton, så hon sökte dit, utan att berätta det för honom. När han fick höra att hon kommit in, berättade han att hon inte skulle bli lycklig där, så hon åkte till University of California i Santa Cruz istället.


Welch och Rawling spelar ofta på Grand Ole Opry. De uppträder också på klubbar i Staterna och utomlands, där publikantalet brukar hamna på mellan 1000 och 2000 människor. De spelar väldigt tyst. Welch sjöng så mycket för sig själv på sitt rum så hon lärde sig aldrig att sjunga högre än ljudet av andra musiker. Åhörare på de mest ölstinna klubbar brukar ändå ge dem full uppmärksamhet, som om de var på teater. Hennes röst klingar mer inne i hennes huvud än i bröstet. Den har inget stort omfång – den är mer alt än sopran – och den har en sorgsen, vardaglig, nästan faktisk kvalitet, som om hon var ett vittne till den scen hon beskriver. Hon förmedlar känsla genom dynamik, inte vibrato, och genom att självutplånande gestalta berättelsen. Hennes ornamentering kommer huvudsakligen ifrån bluegrass och s.k brödrasång – accenten av vissa stavelser, de döende tonfallen, falsetterna av förhöjd känsla, de snabba borttyningarna och återkomsterna, den lilla tåren – men på något sätt lyckas hon ändå, delvis med hjälp av den ärlighet som bär upp rösten, ge ett okonstlat intryck, vilket i sig är dramatiskt.

I Carrboro spelade Welch och Rawlings på en klubb som hette Cat’s Cradle. Som många andra kvällar under turnén så spelade Old Crow Medicine Show förband. De är ett karismatiskt, småpunkigt stringband från Nashville. Vissa kvällar spelar Rawlings med Old Crow. Vid sådana tillfällen blir han ibland presenterad som Butch Hobson. Alla delade på ett litet omklädningsrum. På dörren, skrivet med svart markerpenna, stod det: ”I Hate This Part of Texas.” Welch bytte om till långklänning och en ärmlös, lila topp. Sen satte hon sig på kanten av en liten länsstol och vek kjoltyget mellan knäna lite försiktigt och Ketch Secor, som spelar fiol i Old Crow, tog fram ett skoputsarkit och putsade hennes cowboystövlar. ”Det är det vi har förband till,” sa hon, ”att putsa huvudnumrets skor.”


Smala trappor ledde ner till ett väntrum vid sidan om och ovanför scenen. Morgan Jahnig, basisten i Old Crow, steg nerför trappstegen och sa artigt: ”Betyder namnet Jerzy Kosinski något för någon längre?” Det bara poppade upp i huvudet på mig.”


Welch höll upp klänningen och steg nerför trappstegen där hon satte sig i en stol. I en liten, linjerad skissbok skrev hon upp låtordningen med stora bokstäver. Jag gick ut i klubblokalen för att lyssna på Old Crow. Ifrån en position längs bak i lokalen, som genom ett fönster, kunde jag se Welch däruppe. Hon satt framför en spegel och borstade sitt hår, vred på huvudet från sida till sida tills hon var nöjd.


Rawlings började sin betraktelse över Welch’s förflutna kort efter att vi åkt från Denny’s. Welch hade satt sig i baksätet och sa: ”Får man höra ’Gillian Welch liv’, av David Rawlings, eller?” Vi hade kommit till hennes avresa mot Santa Cruz när Rawlings tog en paus, som om han hade något delikat att komma med. ”Så långt hade hennes familj hålls henne ganska hårt.”

”Inga pojkvänner,” sa hon.

”Hon åkte till U.C Santa Cruz, och när började du spela i band?”

”Så fort jag kom dit,” sa Welch. Det första hette Penny Dreadful, ett gothband, för det var det mina vänner spelade. Jag var väldigt blek och mitt hår var kaliforniablont efter att ha varit i solen hela tiden. Jag spelade på en bas jag lånat. Det varar inte länge. Jag var ingen drivande, kreativ kraft i bandet.”

”I College förfaller saker fort,” sa Rawlings och såg eftertänksam ut. Han stannade upp berättelsen igen. ”Jag vet inte Gill,” sa han och tittade på vägen igenom vindrutan. ”Hur exakt vill du att detta skall vara?”

”Exakt,” sa hon.

”O.K.,”  sa Rawlings. ”Gill var full och tog droger hela tiden.”

”Jag spann iväg med en gång,” sa Welch.

”Efter ett mycket instängt liv,” sa han.

”Jag hade inte varit så social i highschool,” sa hon. ”Jag höll mig för mig själv. Jag hade vänner, men college är så annorlunda. Du kommer dit och vadhelst du vill vara, det är du. Frågan är, vem vill du vara?”

”Det fanns fler band,” sa Rawlings för att återföra Welch uppmärksamhet mot berättelsen.

”Jag var trummis i ett psykedeliskt surfband, Thirteenth-Floor eller nåt,” sa Welch. ”Jag tror inte vi hade någon sångare. Vi hade nog bara en handfull med gigs, de flesta privata fester. Jag var extremt hög på syra hela tiden och fattade inte när låten var slut, så det var mycket trumsolon.”

Welch tog konst- och keramiklektioner och blev intresserad av fotografi. Hon flyttade in i ett kollektiv där alla var med i ett och samma bluegrassband som spelade på en pizzeria, och hon hängde där jämt och lyssnade. ”Det var som en elektrisk chock för mig när jag upptäckte bluegrassmusik, att den betydde så mycket för mig,” sa Welch. ”Jag hade aldrig hört någon spela musiken jag sjöng som barn och jag satt där och tänkte att jag ju kunde sångerna och att jag låter bra när jag sjunger dem. Jag förstod att det var möjligt.”

”Börjar du uppträda då?” frågade jag.

”Några enstaka gig. De skrämde livet ur mig.”

”Hur tas de emot?”

”Ja du, jag tror inte jag sjöng särskilt högt och det fanns ingen mik,” sa hon. ”Jag gick liksom bara upp och spelade dem, men allt med mig sa, ’Ta ingen notis om mig.’”


När Welch och Rawlings sjunger ihop, passar deras röster så bra ihop att de verkar sammansvetsade. En av deras nyare låtar – den har ingen titel än – är nästan hypnotiserande långsam och vissa partier sjunger de unisont. Welch berättar att hon ibland inte fattar vilken röst som är hennes och vilken som är Rawlings.

Rawling’s öra för harmoniska möjligheter är djävulsk. Han slår inte följe med Welch’s frasering hela tiden. Hans val av linje går ibland emot det Welch sjunger, möter hennes, och fortsätter i en egen riktning. Han kan välja en större närhet i intervallerna än vad som är vanligt. I ögonblick av spänning, verkar deras röster luta sig mot varann, likt kort i ett korthus, vilket är en bluegrasseffekt.

Rawlings är en mycket uppfinningsrik gitarrist. Hans solon kännetecknas av vågade melodiska språng. Toner han passerar används som betydelsefulla tecken i ett solo, snarare än enbart bryggor mellan ackord och det finns en egensinnig, nästan kringflackande kvalitet av kvardröjande färgrikhet i hans spel – hans sätt att hålla fast vid harmoniska idéer i en annan stegriktning och kanske också i en helt annan riktning än låtens. Han kan stanna i två, ibland tre takter med öppna strängar för dramatisk effekt. Han låter ofta en öppen sträng hänga kvar som en bordunton mot den ton han accentuerar, som i sin tur står i harmonisk konflikt med ackordet som bordunen refererar till. Han tycker om att gå så långt ut på en gren som det bara går innan han börjar fundera på hur han skall ta sig tillbaka. I Carrboro spelade han ett solo som var på väg ner i diket men som tog sig upp på körbanan i allra sista ögonblicket. Publiken applåderade det berådda modet och en kvinna vid min sida, som uppenbarligen kände till hans spelstil, började skratta och skakade på huvudet. ”Och så slutar han där förstås,” sa hon till sitt sällskap. ”Varför inte?”  I omklädningsrummet efteråt, frågar jag Rawlings hur han själv skulle beskriva sitt gitarrspel och han säger sig bara tycka väldigt mycket om vissa toner och att han finner vägar dit. När jag frågade vilka dessa toner var, tvekade han och sa, ”De spöklika.”


Rawlings spelar på en märklig gitarr. Det är en Epiphone Olympic från 1935, med en rundad framsida och f-hål, som på en fiol. Den var en billig gitarr när den var ny och Rawlings kan vara den ende musiker som gjort den till sitt förstainstrument. Ljudet är ovanligt. En gång när Welch och Rawlings uppträdde på en festival där den blinde gitarristen Doc Watson också spelade, kom Watson fram till Rawlings medan han värmde upp och sa, ”Vad för slags instrument är det där, min pojke?” 1997 köpte Rawlings en Fender Esquire, en elektrisk gitarr, och ville använda den, så han och Welch skaffade en vän på trummor, Welch spelade elbas och de började spela på klubbar som the Esquires. De tillkännagav aldrig sina spelningar, och få kom. De spelade låtar med Neil Young och Rolling Stones, bland andra, och Rawlings sjöng för det mesta. The Esquires hade en bok med Dylans alla låtar i, och en gång varje kväll fick publiken skrika ut ett nummer. Welch och Rawlings valde ett och bläddrade till motsvarande sida i Dylanboken och spelade sången som kom upp. Rawlings säger att deras spel för det mesta var ”en tvåa på en tiogradig skala.” Sista spelningen var 2002.


”The Esquires stora gig var på nyårsafton, för ingen skulle någonsin anlita mig och Dave för att spela på nyårsafton,” sa Welch. ”Så vi var alltid lediga.”


Det mest slående intrycket med ett uppträdande av Rawlings och Welch är deras djupa, och vad jag vet, unika engagemang i varandra. Welch’s mamma och pappa frågade mig en gång om jag någonsin sett Welch and Rawling repetera. Det hade jag inte. ”Det som händer i örat på människor som lyssnar uppmärksamt på varandra, händer också på ett mycket påtagligt sätt mellan dem,” sa han.

”Du vet att inte avbryta,” sa hon.

”Där finns en slags superkänslighet,” sa han.

”Och respekt,” sa hon.

”Det är som om de andas ihop,” sa han. ”De går vilse där.”

”Vi var lite rädda,” sa hon.


Vid sidan om vägen här och var till Carrboro stod bussar där ”Interntransport” stod skrivet med svarta bokstäver under fönstren, och runt bussarna plockade fängelseklädda fångar upp skräp. ”Under tiden spelade du i ett annat band,” sa Rawlings till Welch.


”Töntiga sjuttiotalscovers, som är skitroliga att spela, enligt mig,” sa Welch. ”Sena Elvis, Neil Diamond.”


”Bandets namn är Soffa.”


”Och alla i bandet har egna karaktärer,” sa Welch. ”Jag var Oprah von Sofa. Trummisen Hal jobbade på UFF så han hade access till en massa vilda, psykedeliska kläder som folk äntligen gjorde sig av med. Plyschbyxor och vinylbälten. Jag hade pippilottor. Det påverkade mitt riktiga liv. Om du har så häftiga kläder, så vill du ju inte ha dem bara på scen, och likadant var det med namnen. Många kände mig bara som Oprah. För mig var det en stor hjälp med kostymering och ett alter ego. I Soffa spelade jag ibland bas, ibland gitarr. Bluegrassbandet flyttade ut och Soffa in. Det var faktiskt det bandet jag började uppträda med. Vi gjorde en demo, hade affischer, vi var ett rätt så arbetande band.”  


”Nästa grej, som Gill’s gjort med livet, blir att flytta till Wales,” sa Rawlings.


”Jordbävningen fick sitt utbrott ’89”, sa Welch. ”Jag var på skolan när det hände och när jag försökte ta mig hem blev allt märkligare och märkligare. Folk var fångna i sina hus på grund av kollapsade tak, nedfallna skorstenar, bilar låg krossade under träd och vattenrör hade brustit. De stod på gräsmattorna med radioapparaterna på, så man hörde flera stycken när man åkte förbi. När jag väl kom hem, var jag helt utom mig. Min sovrumsvägg var som ett spindelnät. Folk kunde inte sova på flera dagar. Min bästa vän, som levde i San Francisco, sa, ’Du borde dra.’ Vi fixade ihop en hus-sittning för en kvinna i Wales. Vi skulle kanske resa runt och ta bilder.”


”Men det är lite tyst,” sa Rawlings.


”Vi var helt ur gängorna,” sa Welch. ”Efter några månader blev vi ganska uttråkade och tänkte att vi kunde låna kvinnans bil. Det hela slutade i Amsterdam.”


”Så då blev det konferens med hennes föräldrar, som länge känt att saker och ting var i behov av lite uppmärksamhet,” sa Rawlings.


De frågade mig vad jag ville göra, och jag sa, ’Jag vill göra musik.’”


”Och de sa, ’Om du skall spela musik måste du ta undervisning.’”

”Vilket i sig är lite roligt, eftersom de själv aldrig gjorde det.”


1990 skrev en vän till Welch’s föräldrar ett rekommendationsbrev för hennes räkning till Berklee College of Music i Boston.


”Hennes föräldrar gjorde slag i saken. Men å andra sidan så var det i Boston, så de hade inte mycket kontroll,” sa Rawlings.


”Tillbaks till storyn nu,” sa Welch.


”Ok, så Gill åker till Boston, och hon är förstås värdelös på Berklee.”


”Det är en jazzskola.”


”Och hon är ursprunglig, enkel.”


”Jag kände mig som en marsmänniska,” sa hon. ”Jag är utanför gruppen. Jag har inga vänner. Jag är mest på rummet och lyssnar på brödrapars-musik.”


”En av hennes lärare tittar på hur hon tar C-ackord och säger, ’Om du fortsätter sådär kommer du att vara krympling inom några år.’ Men hon stannar i två år och gör examen i låtskrivande, och låtskrivarprogrammet börjar blomstra.”


Welch och Rawlings blev ihop på Berklee. De möttes i en korridor, medan de väntade på en audition för en kurs i country. På Berklee kom Welch över sin blygsel för att uppträda, sa hon, ”för du var tvungen. På varenda kurs var du tvungen att göra saker inför ungefär tjugo människor.”


”När skolan var slut,” sa Welch, ”så tittade jag på min skivsamling och såg att all musik jag gillade var gjord i Nashville – Bill Monroe, Dylan, the Stanley Brothers, Neil Young – så jag flyttade dit. Tänkte aldrig på att jag var trettio år för sent ute.” I slutet av sommaren flyttade Rawlings också till Nashville. När de spelade ihop i Boston var det alltid andra med. I Rawling’s lägenhet spelade de en natt i köket och hörde för första gången hur de lät tillsammans. ”Vi sjöng ’Long, Black Veil’ och vi stoppade mitt i,” sa Welch. Jag tror vi var överraskade av vilken naturlig blandning vi var. Låter du inte bra ihop, så blir det aldrig bättre.”


Welch bestämde sig för, att om hon ville ha en karriär som låtskrivare var hon tvungen att delta i s.k låtskrivarkvällar på klubbarna, som arrangerades varje vecka. Rawlings jobbade med andra musiker, men han gick med på att hjälpa henne. ”Mest för att göra mig sällskap. Du får sitta där och vänta, och det är ingen bra tid,” sa hon. När de började arrangera hennes låtar, insåg de att, ”till skillnad ifrån Stanley Brothers eller The Blue Sky Boys, eller någon av brödra-akterna som vi lyssnat på – med lead-sångare och en tenor – så hade vi en lead-sångare och en baryton,” sa Welch. Eftersom Welch var inställd på att etablera sig som låtskrivare och stunderna då de arrangerade var så informella, så slog det dem aldrig, säger hon, att namnge duetten: de uppträdde helt enkelt som Gillian Welch.


Folk försökte redan ifrån början att ta isär dem. Efter ungefär ett år så hittade Welch en manager, Denise Stiff. ”Minst hundra människor hade sagt, ’kicka gitarristen.’” Rawlings tar uppmärksamheten ifrån Welch, sa de. Eller, han spelar tjugo toner när tio skulle räcka. Eller, med ett band bakom sig kunde hon bli nästa Allison Krauss. Hur det nu var, så representerade Stiff Krauss, en bluegrassmusiker, och var inte intresserad av att ha en kopia av henne utan inriktade sig på vad Welch och Rawlings behövde.


Welch jobbade ett tag med att bädda sängar och städa toaletter på ett bed-and-breakfast hotell. ”Det var ett bra jobb för mig,” sa hon. ”Du kan inte lyssna på stereon, eftersom du rör dig ifrån ett rum till ett annat och dammsugaren låter för mycket; noll underhållning alltså, så du får fixa det själv. Jag brukade skriva. Plus att jag hade en biltur dit och tillbaka på fyrtio minuter och jag har alltid varit bra på att skriva när jag kör, om jag är ensam.” Hon tog hem dukar och servetter för strykning. Hon och Rawlings bodde i samma hyreshus, och ibland, när Rawlings behövde pengar, så strök han också.


1994 skrev Welch kontrakt med en publicist och hängav sig sedan till att försöka få skivkontrakt. Hennes publicist sände inspelningar med henne och Rawlings till Jerry Moss, på Elmo Sounds i Los Angeles och 1995 åkte Stiff och Welch till L.A för att möta honom. Welch spelade för honom på hans kontor. Bakom sitt skrivbord började Moss lite försiktigt sjunga stämmor med henne. När Stiff hörde honom, tänkte hon, ”Det där är Davids stämmor.” Jerry hade hört dem på demobanden och om han sjunger dem, så saknar han dem. Efter det, kände hon sig aldrig osäker på Rawling’s roll. Trots det så var frågan de oftast fick, efter att de fått skivkontrakt, ”Vem skall spela gitarr på din skiva?”


En eftermiddag i Nashville, efter att turnén var slut, hämtade Welch mig på hotellet. jag frågade henne om hon ville visa mig klubbarna där hon och Rawlings hade spelat Låtskrivarkvällar. Welch hade skrivit ner namnen på alla klubbar hon kom ihåg och vi körde fram och tillbaka – det kändes som om vi kryssade genom stan. Tolv stycken allt som allt och det tog ungefär en och en halv timme att besöka dem.

”Du hittade dem genom att titta i tidningen,” sa hon. ”Var det inget highbrow-ställe, sa annonsen bara ’Låtskrivarkväll’, och om det var ett highbrow-ställe så såg du det på låtskrivarnamnen som var bokade.”


”En kväll gick jag runt med en cigarrbox och samlade in pengar i publiken för ingen stod vid dörren, vilket säger lite om hus beslutsam jag var. Tror du vår show var värd pengarna?”


Längst in i en återvändsgränd stod ett litet, tvåvåningshus i tegel med en liten skylt där det stod ”Pub of Love.” ”På tisdagskvällar,” sa Welch. ”Ungefär fyrtio människor.” Vid floden, nära Rymanauditoriet, där Grand Ole Opry låg, stannade vi framför en byggnad där det en gång låg en klubb som hette Silver Dollar Saloon. ”En gång kom jag ner hit ensam,” sa Welch. ”November ’93. Dave har åkt tillbaka till New England på Thanksgiving och jag är här själv. Det ärr låtskrivarkväll och jag kommer sent. Killen är sur och sätter mig motvilligt på listan. ’Det är många ikväll,’ säger han. Låtskrivarna avlöser varandra. Jag väntar. Publiken tunnas ut. Så fort låtskrivarna spelat, så går de därifrån, och de som kommit för att se dem, deras vänner, går de också. Till slut är klockan runt halvtolv och går mot midnatt. Det är jag och bartendern kvar. Killen säger till mig, på väg ut, ’Stänger du av ljudet när du går?’”


”De flesta saker som kanske gjort en modlös har sina patetiska och komiska sidor också,” sa Welch. ”För det mesta var det ok. Ingen kastade ut mig. De lyssnade, men sedan sa de, ’Har du inga glada kärlekssånger?”


Från den gamla Silver Dollar Saloon körde vi till en stadsdel som kallas Green Hills. ”Vi är på väg till Bluebird Café. Du kommer att skratta när du ser det, för det ligger i ett shoppingcenter,” sa Welch. Bakom stora rutor av pressat glas låg Bluebird. Vi stod på trottoaren, lutade mot fönstren och skuggade för ögonen. Rummet var mörkt. Jag skymtade några svart-vita fotografier av sångare på en panelvägg, och stolar i högar uppe på borden. ”Bluebird var väldigt betydelsefull för vår start,” sa Welch. ”Det var här faktiskt här jag skrev låtskrivarkontrakt.” Hon tog ett steg åt sidan och pekade. ”Där borta.” sa hon. ”Bredvid cigarettautomaten.”


Även om hon önskade motsatsen, så är Welch aningen kontroversiell. I vissa kretsar säger man att som dotter till musiker i Los Angeles så har hon ingen rätt att spela musik som de anser vara reserverad för människor som växte upp i fattigdom, eller åtminstone, bland arbetare.


Som motvikt brukar Rawlings dra upp Hemingway. ”Du läser ’Den gamle och havet’ och tycker om det,” säger han. ”Sen får du reda på att mannen som skrev inte är fiskare, att han inte ens är Kuban. Tycker du om det fortfarande?” Det är de starkaste, mest rättroende supportarna som avgör vem som duger, men i Welch fall kan ingen avgörelse sägas vara säker. Det finns komplikationer i Welch fall, som har med identitet att göra på ett fundamentalt och ibland svårtytt vis. Welch säger att första gången hon hörde bluegrass så kände hon sig omskakad på ett sätt ingen annan musik lyckats med. Att hon spelar nästan utdöd musik med djupa influenser ifrån en landsända hon själv inte bott i förrän hon var vuxen, verkar ju inte vettigt. Många av hennes sånger har till exempel samma bistra formspråk som de ballader man sjöng i North Carolinas bergstrakter på 1800-talet. Är det eko av hennes stunder med sångboken i flickrummet och gitarrspelandet i skolan som hörs? En lust som kommer till ytan när hon blir påmind med hjälp av det sensoriska minnet? Hur som helst, för att förklara denna anomali som utgörs av skillnaden mellan hennes uppväxt och smak, så har hon ibland sagt till journalister, lite trevande, att hon ibland undrat vems blod som rinner i hennes ådror. Hon har till och med gissat vilken musiker som kan ha passerat New York 1967. Hon har föreställt sig Bill Monroe, bluegrassens grundare, som sin pappa, och Levon Helm, trummisen i bandet, som var från Arkansas. Det första instrumentet hon spelade var trummor och hon spelar fortfarande ibland.


Welch föräldrar gjorde anspråk på henne dagen efter hon föddes, och av respekt för reglerna för adoption så sände de en vän till sjukhuset för att hämta henne. Med tidens gång så har de fått veta två saker om Welch’s föräldrar, som de berättade för Welch när hon hälsade på förra julen. Hennes pappa var inte från södern, efter vad de vet, men han var musiker, trummis faktiskt. Och, från en adress som de fått, verkade det som hennes mamma, en college student i New York, kanske växt upp i North Carolinas bergstrakter.


När Welch och Rawlings kom till Nashville köpte de varsin gammal pickup. Rawlings la alla sina pengar han kommit till stan med på sin. När jag frågade Welch vilken modell hon hade köpt, svarade hon, ”En 1966 F-100 med en 352 motor, manuell låda och en 8-fots flak - en hel plywoodskiva får plats.” Rawlings kör en farmartruck från en apelsinodling i Kalifornien. Den hade ärvts av någon i Nashville. Kaliforniens sol upplöste lacken så pickupen har många färger, i huvudsak orange, grön och grå. Den verkar täckt med lava. Welch sa, ”Den är gjord i en bit, vilket var en dålig idé. Om du slänger något för hårt på flaket så kan du inte öppna dörren, den vrider sig.”


Min sista kväll i Nashville gick jag med Welch och Rawlings till ett stekhus för att äta och efteråt körde Rawlings oss till ett mjukglasställe på Charlotte Avenue, i Sylvan Park, nära huset de bott i där flygplanen flög över dem. Welch hade svarta jeans och en ärmlös, svart top, hennes hår var slarvigt ihopsamlat bakåt och hennes blick lyste. På vägen dit sjöng hon till den gamla bilradion som spelade en Connie Francis sång. När Francis träffade en hög ton och hennes röst bröt lite, lite så applåderade Welch. Pat Pattison, Welch’s lärare i låtskrivande på Berklee, sa en gång till mig, ”En av de saker som Gillian var bra på var att sjunga sången och inte noterna. Det finns sångare som har ett maffigt instrument, men du får inte känslan av att de är i sången. När Gillian sjunger handlar det om att presentera känslan. Redan då sjöng hon känslor och idéer, inte noter.”


När vi kom till mjukglasstället var det stängt. Ägaren råkade se oss genom rutan. Han kände Welch och Rawlings. Han vinkade. Han var musiker han med.


Welch och Rawlings beställde strutar doppade i choklad och medan vi väntade på dem sa Welch att det fanns en stig, som ledde ifrån parkeringens baksida, genom en allé och till deras gamla hus. Huset var fuktigt och mörkt och rummen låg i hagelbösserader. Det var på Nevada Avenue, sa hon, och de kallade det för Rymdskepp Nevada, på grund av att atmosfären i huset, med inspelningsmanicker, kablar och mikrofoner, var fjärran ett vardagsliv. Mitt emot mjukglasstället låg ett tegelhus fullt med skyltar där det stod ”Whiskey.” Några av dem i blinkande neon. Det svåra med att jobba på natten var att komma i säng före fåglarna började sjunga, berättade Welch.


Ägaren räckte oss strutarna genom fönstret, och Welch sa till Rawlings, ”Jag följde ditt tips och tog första tuggan innan chokladen torkat.” Till mig sa hon, ”För att det är olika varje gång – det är fuktigheten och hur chokladen sätter sig.” Några dagar senare pratade jag med Welch’s mamma på telefon. Julie Welch, Gillians syster, hade berättat att när Gillian gick på High School så hade en tv-station gjort ett program som hette ”Super Kids”, i vilket de tog med Gillian som ett exempel på en student som briljerade i allt hon tog sig för. Jag frågade Welch’s mamma om hon kom ihåg programmet. ”Absolut. Hon var unik. Jag menar, hennes texter, var kommer de ifrån?” sa hon. ”Det märkliga är att hon fick alla dessa utmärkelser i skolan men jag kommer inte ihåg att jobbade särskilt hårt. Hon bara liksom älskade allt hon gjorde.” Hon tog en paus, som om hon reflekterade. ”Jag tänker alltid på Gillian som en som är uppmärksam,” sa hon. ”Det hon gjort i hela sitt liv är att vara uppmärksam.”     

Av peter olsson - 6 april 2009 18:24

Hon vaknade en morgon och gick ut för att hämta tidningen. Där låg 3 Tv-apparater, 2 kompletta hemvideosytem och en mobiltelefon på trappan. Allt nytt. Hon hade glömt betala. Andlig ro var det viktigaste för henne men för att slippa fri elektronik på trappan var hon tvungen att betala. För att ha råd med det måste hon arbeta, mycket. Det minskade hennes möjligheter att finna ro, men ’man gör vad man kan!’ som hennes mamma brukade säga. Ibland, på väg till ett av hennes tre jobb, tittade hon avundsjukt på grannen som ärvt en del pengar så han kunnat köpa sig fri ifrån all gratis hemkörda elutrustning som annars regnade ner på alla. Han satt i sin trädgårdsstol och läste Siddhartha.

Av peter olsson - 2 april 2009 09:26

Ett utstucket öga är störande. En granne som spelar Iron Maiden svinhögt när man bjudit hem svärföräldrarna på första middagen ute på gräsmattan till det nyköpta huset är djävligt irriterande. Ett barn som aldrig ger sig är utmattande och får som det vill, oftast. Mediabruset, kraven på att lyckas, att se bra ut och att bräcka grannen i trädgårdsskötsel och storlek på bil eller dator: allt är tålamodsprövande och ansträngande. Vi har det tungt och jobbigt, vi människor. Poesins stillhet är befriande och revolutionerande första gången vi upptäcker den, som ett bispår i verkligheten ingen berättat om och så går vi plötsligt där, ensamma och ifred utan krav på en stig i skogen där allt får vara vad det är utan tillägg eller skådespel.


                myran som vrider huvudet upp mot mig
                ljuset som skapar skuggan under myran
                min storlek och myrans
                vi går samma stig


När vi sedan utnämner poesin till vårt huvudspår i livet – ’här vill jag vara hela mitt liv!’ – så blir stillheten snart outhärdlig och man börjar längta efter ett nyp i stjärten eller en störande tonåring som inte förstår hur man kan bli irriterad på att de sms:ar, lyssnar på Takida och pratar om familjens husregler samtidigt. Stillheten har blivit det nya oljudet och det är ju sorgligt, men jag tror ändå att det ligger en skatt begraven där, i stillhetens irriterande händelselöshet som ganska snart gör vem som helst spattig och nervös. Frågan är bara hur vi skall lära oss att bemöta den och låta den berika oss, hur skall vi förhålla oss till den när den finns där som en möjlighet? När vi är utmattade av livet krav och högljudda fart och plötsligt står inför möjligheten att få möta vår tystnad eller stillhet, så ligger det nära till hands att vi bara ger oss på ett nytt projekt, sätter på Takida på radion fastän tonåringen inte är hemma, storstädar kattens lilla hörna eller något annat meningsfullt, bara vi slipper möta stillheten och tystnaden! Nu är det ju så att någonstans långt borta i änden av korridoren väntar den stora tystnaden. Mitt i steget på väg in till Arvika bibliotek dör jag så på golvet framför gubbarna i den alltid så tysta läshörnan. Allt blir tyst,………och så öppnar man dörren, och hör sig själv säga: ’men, vilken uppståndelse det var här då!’, och så fortsätter resan. Även om man tror att allt blir mörkt och tyst för evigt när man faller där på läshörnans golv, så kan man ta ut döden i förskott och få nytt liv. Om man vågar sitta stilla i tystnaden, som för många av oss liknar döden eftersom vi ju inte GÖR något, så fylls vi ofta av tålamod och kanske en ny tanke vi kan bära med oss ut till bråket och stöket igen. Det finns olika tekniker och lösningar på hur man kan göra när tystnaden sjunker över en. Inget är rätt eller fel. Sitt skönt och gör det enkelt. Läs poesi.

Av peter olsson - 3 augusti 2008 22:07

när allt är öppet
och alla är där,
finns ingen skugga
och inga berättelser.

Av peter olsson - 3 maj 2008 19:21

En släktforskare kom en dag på 40-talet till Nolgården i Björsäter utanför Mariestad och knackade på. Han hade ett erbjudande till min mormor och morfar - Harry och Florence - om att han kunde få fram fem generationer bakåt för en nätt summa. Harry och Florence tyckte han såg trevlig ut och ställde sig där på farstubron och började prata släkt. Efter en ganska kort stund var de nere på fem generationer bakåt och på väg in på sjätte och det rakt ur minnet! Släktforskaren mulnade ju längre de höll på och tyckte inte det var varken trevligt eller lönsamt. Han drog ihop sin väska och lommade iväg. Harry och Florence vinkade adjö med middagsservetterna, torkade sig om munnen och återvände till middan.

Hur hör denna sorts kunskap och beteende ihop med den totala förträngningen och nertystandet av det som sedan hände med Harrys och Florence bråk och skilsmässa? Min mammas generation fick lära sig att inte tala om det som varit hemskt och tiden sa att man skulle bortse ifrån personliga erfarenheter – läs läroplanen ifrån 1962 t.ex där det uttryckligen står att man skall lita på experter och forskning, inte egna erfarenheter - plus att rörelsefriheten ökade på femtiotalet och in på sextiotalet. Man rörde sig alltså bort ifrån den där trappan där man står mitt i generationernas växlingar på två sätt; flyttande och förträngning.

Sedan kom jag. Som kände allt. Min rastlöshet och känslighet accentuerades av att jag inte fick veta något men kände allt. Min resa är den där jag tar reda på det som jag inte får ta reda på och att jag en dag i framtiden kan möta den arbetslöse filosofie magistern i Historia som börjat gå runt i husen med erbjudande om att forska fram släkten, med att jag där på trappan inte bara kan räkna upp namnen på mina förmödrar utan också berätta vilka de var och hur de mött livets utmaning om att göra gott eller ont.

Av peter olsson - 20 april 2008 08:56




Svenne i Furtan satt lite nonchalant på en gravsten och såg begravningsföljet blicka ner på hans kista, en och åttio ner i backen. Han skrattade åt dem. Alla, inklusive han själv, hade trott att det skulle bli en stor begravning. Trots att han i princip svikit eller lurat alla som kommit i hans väg så trodde han någonstans djupt nere att han hade många bekanta och beundrare. För invånarna i Arvika var Svenne i Furtan en legend och en bygdens hjälte som nog skulle dra en massa fok till sin begravning. Så blev det inte. En sju-åtta blodsförvanter stod med motstridiga känslor framför graven. De grät inte och de visste inte vilken sida av myten Svenne de skulle delge. Skulle de lufta sanningen – så som de i sitt hjärta kände – eller tradera myten, så som de flesta gjorde. Hjälten eller svinet, vem skulle de tala om? Det var det Svenne skrattade åt, att de stod där försagda och led samma tvivel som han alltid ställt dem i. För honom fanns inga problem. Han reste vidare nu och det med hög fart. En Mustang stod och väntade på tomgång, att föra honom in i livet efter detta. Först skulle han bara skratta lite åt dem.

Två bröder, två systrar, en fru och tre barn vaggade fram på tårna och tillbaka på hälarna i det leriga gräset runt graven. Linden ovanför dem var ett valv av grönska och sjön bortanför kyrkan låg blank och stilla. Det var en nådefull sommardag. En dag att förlåta och gå vidare. En dag att öppna sitt hjärta och låta gråten befria och skrattet förlösa. En dag att möta förtröstan och hopp. Runt Svennes grav skedde inget.

Myten om honom gick som en löpeld i folks berättelser och det hade ingen betydelse hur nedrigt Svenne hade betett sig i berättelserna, tonen var fascinerad och Svenne levde i minnet hos gemene som den spjuveraktige busen vilken vann inträde hos de högsta, de vackraste och de mäktigaste, och så vann han ju alla race.

Hans fru stod och tänkte på när det stod i tidningen om honom ifrån Finland och det var en bild i tidningen på Svenne och hans fru, men det var inte hon på bilden. Han presenterade sin finländska älskarinna som fru helt enkelt. Efter det blev det skillsmässa. Älskarinnorna hade fram till dess varit oändligt många. När Svenne lagat en bil på verkstan och kvinnan ifråga ville veta vad det skulle kosta, sa Svenne: - ”Jag kan få knulle dig som betalning.” Och det fick han för det mesta för han var populär hos det täcka könet. En gång tog han en kvinna hårt mot motorhuven på hennes Volvo Amazon efter att ha låtit henne vänta på kontoret medan han ”lagade” bilen. Han öppnade motorhuven och satte sig ute i solskenet och rökte en stund innan han gick tillbaka, slängde igen huven och hämtade kvinnan för betalningen.

Alla runt graven tänkte episoder ur Svennes liv under tystnad.

Hans son Arno tänkte på pengarna han skulle få ärva. De hade samlats på hög eftersom Svenne alltid sagt att han var utan och följaktligen blivit bjuden överallt och alltid. Bördan av pengarna skulle aldrig släppa taget om Arnos axlar och sinne. Han, som var sin fars motsats, kunde en vanlig dag inte bestämma sig för om han skulle köpa en indisk matta eller en ny kostym för att må bra. Villrådigheten och en massa pengar var en mycket dålig kombination.

Syskonen mindes hur Svenne fått all uppmärksamhet och uppskattning av föräldrarna och hur han alltid lyckades med att skjuta över skulden på dem när han gjort sönder en teservis, kraschat pappa bil eller fört upp handen under pigans kjolar.

Ingen sa något. Det gick inte. Man kan inte bittert klaga och förbanna på någons begravning och uppgivenheten och ilskan gjorde det omöjligt att berätta fantastiska historier ur hans liv att skratta åt och säga: - ”Ja den där Svenne, det var allt en riktigt jäkel.” Under tystnad gick de mot sockenstugan för kaffe.

Svenne gick åt andra hållet där Mustangen stod och väntade. Han gick med huvudet högt och en cig i mungipan. Vägen längs kyrkogården är rak i nästan en kilometer och han såg redan sig själv fara fram där i solskenet med halsduken fladdrande bakom sig.

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2011
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ peterolsson med Blogkeen
Följ peterolsson med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se