Vad gör du när du gör ingenting? Vad är det som sipprar in i oss när vi stryker i agendan och får tid över till just ingenting? Jag hade nyligen lagt upp planerna för ett mastodontprojekt som så småningom var tänkt att utmynna i en konstmuséum. Jag sökte pengar, skaffade kontakter, ringde konstnärer och snickrade en hemsida. En vän till mig utnämndes till skyddshelgon för projektet, just för att han är bra på att göra ingenting. Jag ville inte att någon prestationsångest skulle sprida sig. Vad som var problemet var att jag samtidigt hade planer på att läsa akademiska kurser och att fortsätta skriva på de två berättelser som jag håller på med. Det höll ju inte. Jag satte mig ner och inledde ett samtal med min vän Skyddshelgonet. Samtal kanske är fel benämning. Jag tänkte mig honom i en stol framför mig och så satt vi och såg på varandra en stund. Berättandet är ju det viktigaste för mig, sa jag med lugn röst när vi suttit så där under tystnad i en halvtimme. Jag sände genast mail till alla inblandade i konstmuséeprojektet och till akademien, att jag inte tänkte fullfölja dessa spår för tillfället. Att jag tänkte fokusera på enbart skrivandet, men vad jag egentligen fokuserade på var ingenting. Att se till att jag hela tiden har tid över att göra ingenting, för det är de stunderna man minns när man sakta glider ner i glaciärsprickan mot sin död.

Jag tänkte på det när jag hörde Gösta Ekmans tacktal på Guldbaggegalan. Att det inte var stunderna av skådespeleri eller repetition, framgången och bekräftelsen i kändisskapet som var det han var tacksam över när han såg tillbaka. Det var mellanrummen. De mellanrum där alla, hög som låg, tekniker som huvudrollsinnehavare och regissörer, berättade sina historier. Dessa mellanrum var alltså den plats där Gösta vilade i skapelsen som en av alla andra, och det var de han uppskattade mest.

Ofta tänker jag på Friedrich Schleiermacher, den moderna teologins fader, som i ett brev till sin syster uttrycker den omöjliga längtan att bli kvinna. Vad var orsaken till denna längtan? Jo, att bättre kunna stanna i känslan, och när S. talar om känslan menar han för det mesta känslan av det egna jagets och medvetandets känsla av samhörighet med allt annat. Schleiermacher levde i en tid där känslan med stort K var centrum och där det var normalt för en karl att gråta och det gärna i mängder. Det är lätt att skratta åt hans bild av kvinnan som en som går omkring och känner sig delaktig i allt, då de flesta kvinnor väl hade och har haft fullt upp med att få rena kläder till barna och ok mat på bordet, men faktum är att den tid som S. levde i (slutet av 1700-talet) var en tid då många kvinnor fann nya roller och en frihet de förut aldrig haft. Rahel Levin var en kvinna som höll en av de viktigaste salongerna i Berlin under denna tid och S. var en av hennes lärjungar. Så hans längtan efter att bli 'kvinna som stannar i känslan' hade konkreta förebilder i tiden. Även Schleiermacher blev dock så småningom indragen i de stereotypa könsrollernas prokrustessäng och som äkta make, fader, professor och kyrkoherde så var han långt ifrån möjligheterna att 'stanna i känslan'. Sin 'manliga' roll spelade han ifrån prediksstolen i ett avgörande skede då Preussen var hotat av de Napoleonska trupperna och han manade till mod. Med den Napoleonska tiden fick kvinnorna krypa tillbaka till hemmet och många judar som tillåtits studera i sekulära skolor fick sluta. När jag idag tänker på Schleiermacher så sitter han vid ett fönster och gör ingenting.

Ensam med stjärnhimlens tystnad
ute på slätten,

kommer en bil emot mig.

Strålkastarens cirkel av ljus
påminner om hinkarna
vars bottnar vi tog bort
och i deras ställe limmade på fönster
så att vi kunde se sjöbotten
när vi gick med huvudena i dem.

Jag ser min far ligga vid en grönslemmig sten
och han ser så hjälplös ut,
hans ögon ber om förståelse
och i hans stilla sinne rinner frågan
om vem som borde ha ställt krav,
vem som skulle ha haft förväntningar
och varför känns livet som om
man låg på sjöbotten vid en grönslemmig sten
betraktad av sina söner

Det är inte dröm, inte vakenhet, men bägge i ett dåsigt vattendrag och man är inte fisk och inte människa men bägge; kanske en padda med kroppen under vatten och ögonen som ser upp mot det mänskliga, vågorna sköljer och det är morgon, fly till vatten och morgon!, och där är den vilda tystnaden, det bråkiga intet, en oändlig låda. Så börjar någon slå på en trumma, en ordning ger sken av att vilja hävda sig; känns bra, takten är stadig, ökar också stadigt, upp är upp och ned är ned, takten ökar, vitaliserande, livsbejakande, ordnande rytm; "lev!", säger den, och allt förkroppsligar sig så där uppe på människornas spelplan, hoppsan sa, takten ökar ständigt och nu välter någon, en till, och nu ser ansiktena spända och nervösa ut - ständigt pladder på tunnelbanan, aska som brinner, överblivna livmödrar, spilld säd, krossade illussioner, skal som självläker och jag som sprängs, en ö utan kringliggande vatten, ansiktet på kudden bredvid är alla ansikten, byt, byt, kom igen! - och nu amfetamindansar alla i rytmens oändliga rymd som hyser den takt som nu blir så snabb att den övergår i något annat; en matta av smatter som till sist blir…tystnad, den tysta vilda, oformliga oändligheten som är reklamskyltar och kulturens samlade visdom men ändå inget av dessa utan något annat som inte vill visa sig; ett undanglidande väsen som vänder sig bort, tar plats och gör anspråk på uppmärksamhet genom sin frånvaro.

Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det  blå morgonljuset. Hammaren studsar käckt tillbaka när den slår emot städet. Ingen ser honom. Han är ensam. En bedövning ligger över golvet. Hans blick är fast och bilderna som rinner genom hans huvud är alla förknippade med materialet järn. Hans liv är och skall vara….järn. De olika skeden han upplevt och kommer att gestalta i sitt långa liv är intimt knutna till de former i järn som just då upptar hans händer. Detta blågrå, blänkande och vid upphettning brandgula och grönblå material, skall spegla och göra sällskap med hela hans biografi. Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det blå morgonljuset.



Hon kliar sig ordentligt på vänster bröst innanför bh:n med höger hand samtidigt som hon grimaserar med munnen för att stoppa något som kliar i näsan, kommer på att vänster hand är ledig och griper näsan med pekfingret och tummen. Det är överraskande varmt och det lågt vinklade solljuset speglar sig i hennes blanka skrivbord. När hon reser sig för att öppna ett fönster, hör hon hammarslagen. Hon går och sätter sig igen. Ingen ser henne. Hon är ensam. Lokalen, som varit hennes arbetsplats i snart tretton år nu, är stor och luftig.  Den ligger högre än de omgivande byggnaderna och släpper in himlens ljus genom sina höga, odelade fönster. Ända sedan den dag då hon först kom in i lokalen har hon velat sitta och arbeta där hon nu sitter. Hon kan från sin plats med en lätt huvudvridning se ut över de andras platser, de har inte kommit än, hon ser alltid till att komma först. Hon kan överblicka staden och de väldiga bokskogarna bortom den, se alla som går in och ut ur affärerna på andra sidan gatan och, inte minst, se trafiken på gatan nedanför henne. I början var detta mycket behändigt då hon höll koll på sin pappas turer till spritaffären, men hade sedan utvecklats till något mycket mer än så. Med nästan pedantisk iver vet hon numer när stadens alla invånare kommer och går. Hon håller koll på solens upp- och nedgång, lövens skiftande färg, det första snöfallet och vet som en av de första när något nytt kommer till stan. Tiden innan hon fann denna plats minns hon med gnagande oro. Hon kliar sig ordentligt på vänster bröst innanför bh:n med höger hand samtidigt som hon grimaserar med munnen för att stoppa något som kliar i näsan, kommer på att vänster hand är ledig och griper näsan med pekfingret och tummen.



För mig blev livet aldrig någon rofylld plats. Det är först nu när jag flyter viktlös och osynlig över de levande som jag kan fokusera på något annat än min egen törst. Det var som att jag grep tingen innan tanken fick ta plats emellan dem och mig. Allt var verktyg för att ta mig till nästa stund då alkoholen fyllde mig. Varje dag tog jag Buicken i morgonljuset och körde in mot stan. Jag såg ingen, tänkte inget. Körde bara så inte så fort att någon skulle misstänka eller stoppa mig. Varje rörelse skedde med andras blickar och tankar klistrade på mig. Jag svängde upp på huvudgatan och gjorde allt för att förtränga att min underbara dotter satt och såg ner på mig däruppe bakom de stora fönstren. Den skammen var värst. Jag kunde till och med börja vissla där för att försöka lura mig själv att jag var en vanlig karl, ute på ett vanligt ärende, en helt vanlig dag. Hon var alltid närmast mig och hennes omtanke som funnits där ända sen hon var mycket liten, gjorde alltid lika ont. På något sätt använde jag åsynen av smärtan i hennes ögon - när hon såg pappa göra sig själv illa – till att driva det som var lågt i mig allt lägre. Min egen smärta blev ilska och till slut ett bakvänt hat. Denna morgon tog det slut. Just som jag svängde in på huvudgatan körde en lastbil ut ifrån den och välte över mig när vi möttes i svängen. Jag låg klämd och blödande i flera timmar under allt skrot medan de försökte få loss mig. Min dotter, som känt igen bilen när den begravdes under lastbilen hade sprungit ut direkt och satt nu hukad över mig och talade lågt till mig med kärleksfull röst. Hennes röst följde sedan med mig in i döden som var som en långsam domning. Volymen på allt utom hennes röst skruvades långsamt ner och denna lugna röst ledsagade mig in i det lätta, luftiga efterlivet. För mig blev livet aldrig någon rofylld plats. Det är först nu när jag flyter viktlös och osynlig över de levande som jag kan fokusera på något annat än min egen törst.



De där ögonen. Lättnaden och….tillförsikten i de där döda ögonen ger henne en styrka hon förut aldrig haft. Det är hon som kommer först fram till olycksplatsen. Hon lämnar sin hörna uppe på kontoret och springer nedför trapporna med en känsla av lättnad och sorg. Hon ser Buickens bakända sticka fram under lastbilen och när hon kommer fram lutar hon sig ner och ser in i hans ögon som lyser av ro genom forsarna av blod. Hon fastnar där. Hur länge hade hon efteråt ingen aning om. Mindes bara att den blicken sagt henne någonting om att leva och att dö. Hon visste inte vad, bara att det klingade till i hennes själs annars så tysta kamrar. Döda ögon blinkar  inte. De bara ser på en, envetet och lugnt. Nu hör hon skrik ifrån någon med stora smärtor. Hon springer runt olycksplatsen, ser lastbilschauffören och så startar allt som har med en olyckas efterarbete att göra. Sent på eftermiddagen kommer hon så hem till sitt hus. Barnen är redan hemma och kräver uppmärksamhet. Hennes man ringer och berättar att han kommer att bli sen på grund av några medarbetare ifrån Norr som kommit på blixtvisit. Efter att barnen fått mat fortsätter hon med trädgården, hon hade påbörjat vårarbetet dagen innan och nu  överraskas hon av sin väldiga energi. När det är klart diskar hon, tvättar kläder och slänger ungarna i säng. Står sedan ute på verandan, fortfarande full av iver. Hon har länge funderat på att starta en liten restaurang ute vid den stora vägen. Hon har sett ut stället, sparat pengar och gått en kvällskurs i bokföring men aldrig lyckats uppamma varken kraft eller mod att sätta igång. Nu rinner det till. De där ögonen. Lättnaden och…..tillförsikten i de där döda ögonen ger henne en styrka hon förut aldrig haft.



Upptrappningen innan, när han startade planeringen och förberedde lögnerna, ägde sin tjusning. Själva kulmen var klarhet och efteråt, innan den ena lögnen byttes ut mot den andra, var djup ro. Han kunde se ett naket ben i en annons eller möta en kvinnlig kund ute på golvet mellan de skinande bilarna – han och hon i dansliknande rörelser – och långsamt inleda en exposé ut i det erotiska träsket som han djupt inom sig visste var förkastlig och direkt dålig för honom, men i vilket fall som helst eller just därför, helt oemotståndlig. Hans falska och låtsade fasad av respekterad familjeförsörjare blev starkare när han försökte rasera den. Rädslan att rollen som familjefar skulle försvinna för alltid poppade upp mitt i upphetsningen inför den kommande utlevelsen men förträngdes snabbt av libidomonstret, som slickade sig om munnen. Han såg ut över det vidsträckta landskapet med de spetsiga, höga bergen längst bort emot horisonten och tänkte på sin fru. Hon anade nog. Respekten han borde haft för henne, hade aldrig funnits där. Nu gick den inte att finna. Han levde med kättjans slem runt sig och kunde inte komma ut. Han ringde hem och berättade att han skulle bli sen därför att det hade kommit några medarbetare ifrån Norr på blixtvisit och det var hans uppgift att ta hand om dem. Hon berättade om olyckan. Han lyssnade plikttroget men sa efter en stund att de kunde prata mer om det när han kom hem, ringde sedan eskortfirman och beställde sin favorit. En mörkhårig nittonåring med fräck uppsyn, spetsiga och uppnosiga bröst och en fast, utstående liten rund stjärt. Han startade sin Thunderbird och började åka in mot stan. Han såg ingen, tänkte inget. Körde bara inte så fort så att han skulle dra blickar till sig. Han svängde upp på huvudgatan och inom sig såg han sin fru sitta där uppe på sitt kontor och se ner på honom. Han kunde höra hammarslagen. Han stannade bilen vid motellet som låg ute vid stora vägen. Uppe på rum nummer 7 tog hon emot. Han satte sig i soffan och hon började dansa för honom i motellrummets skumma ljus. Alla kläder tajta runt hennes unga kropp och hon tog av sig sakta, sakta och blottade alltmer hud. Upptrappningen innan, när han startade planeringen och förberedde lögnerna, ägde sin tjusning. Själva kulmen var klarhet och efteråt, innan den ena lögnen byttes ut mot den andra, var djup ro.



Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det röda kvällsljuset. Hammaren studsar käckt tillbaka när den slår emot städet. Ingen ser honom. Han är ensam. En bedövning ligger över golvet. Hans blick är fast och bilderna som rinner genom hans huvud är alla förknippade med materialet järn. Hans liv är och skall vara….järn. De olika skeden han upplevt och kommer att gestalta i sitt långa liv är intimt knutna till de former i järn som just då upptar hans händer. Detta blågrå, blänkande och vid upphettning brandgula och grönblå material, skall spegla och göra sällskap med hela hans biografi. Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i den verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, släpper in det röda kvällsljuset.

När min son föddes för två år sedan hamnade jag i depression. Min fru hade mått illa hela graviditeten och jag hade gått och hållt uppe energin i nio månader. Sex hade inte varit att tänka på. Vi fick en gång en liten plasttomte, som hade en stor, vätskefylld mage som man kunde skaka så det snöade därinne. Att tänka på att älska med min fru under denna långa spysjuka graviditet, var som att skaka på den där tomten. När pojken föddes sjönk jag ner under ytan. Pojken skulle heta Malte, men efter ett tag så förstod vi att han var en Joel. Samtidigt slog hotet om växthuseffekten igenom i massmedia. På patienthotellet, natten efter Joels födelse, såg vi på filmen Armageddon där Bruce Willis räddar jorden ifrån en annalkande meteor. Allt runtomkring mig och inne i mig, andades undergång, död och hopplöshet. Samtidigt stod jag böjd över ett nyfött barn och lyssnade på 'mother's nature son' med Beatles. Sången sa: -"Här är ett barn som är en del av allt, beroende av allt och dig. Du får rycka upp dig peter!" Men det gick inte.
 

Mörker är mörker, brist på ljus.

 

Det faktum att man förväntas vara glad när ett barn fötts, gjorde det bara värre och att min fru återigen visade tecken på glädje över att inte längre må illa, gjorde mitt mörker värre. Jag behövde inte hålla uppe energin längre.  

 

I biblisk, profetisk tid så var ett av det säkraste tecknet på att den som påstod sig vara profet verkligen var det, att han tog i ordentligt då det gällde att måla upp de straff som skulle drabba folket om de inte lyssnade på Gud eller vårdade relationen med honom. Profeten Joel tar i ordentligt och han skräms med sjufaldiga svärmar av gräshoppor, långa perioder av torka och hot om blod, eld och rökpelare. Orden ur den lilla profetboken Joel skruvade mig fast i depressionens skruvstäd men den fick mig också känna mig mindre ensam. Någon annan hade också upplevt detsamma som jag fast för nästan 3000 år sedan. Hopplösheten i situationen, såsom Joel beskriver den, är total och det slutgiltiga beviset på att hopplösheten har fog är den soldathär Gud sänder mot folket. Hur beskrivs då denna här? Joel 2:1ff: "Som gryningen över bergen, sprider sig ett folk, stort och mäktigt" Hären skonar ingen och inget. När Joel beskriver hären, säger han att de störtar framåt som kämpar, att de stormar muren som krigare. De är alltså inga soldater. De går rakt fram, viker inte från sin bana, och

        'ingen tränger den andre,
         var och en följer sin egen väg.'

Trenger betyder på norska behöver. Det är inga soldater. Det är oss Joel talar om. Oss moderna konsumerande egoister som inte längre behöver varandra, men som börjar ana att att den enda vägen till räddning är den där vi behöver varandra, där vi också ibland tränger varandra, påminner varandra om vår existens och vågar ställa krav, uttrycka våra åsikter till varandra om vad vi tycker är rätt och fel. Detta är att vårda gudsrelationen.


Min son bajsar ner sin blöja och jag kommer inte undan hans öppna, allvarliga blick som är full av tillit och naivitet. När han har fått sin nya blöja, fortsätter jag läsa Profeten, som berättar att Herren nu har återkallat hären och:

'han ger er regn i rätt tid,
 han låter regnet falla som förr,
 både höst och vår.'

Allt kommer att ordna sig. Så kommer Joels ord om Andens utgjutelse, vilka senare citerades av Paulus i Apostlagärningarna. Den helige Ande i kristenheten har likheter med (eller är detsamma som) det judiska Shekinah, som representerar Guds feminina närvaro. Shekinah är ansikte. När man dör och ser hennes ansikte, så vet man att man är hemma. Jag möter min sons blick och det händer något där. En liten strimma ljus letar sig in och tilliten börjar återvända.

Joel hjälpte mig.

Natten min mamma föddes, den 25 augusti 1939, så stod hennes pappa Harry ute på den nattliga gården i Björsäter utanför Mariestad och fotograferade blixtar. Mammas faster Inez skötte köket och inne i kammaren låg min mormor Florence och hade värkar. Hon hade barnmorskan till hjälp. Slutaren till Harrys kamera stod öppen. Han väntade, och väntade. Nattens varma augustihand låg tung över åkern ner mot Vänern. Så drog allt andan. I tystnaden hörde han så frugans dova skrik ner i kudden inifrån huset. Så small blixten. Han rusade fram emot kameran för att sluta slutaren och rädda bilden. När han stod och pillade med kameran så tänkte han att det var något som inte riktigt stämde. Han såg så dåligt. Så tittade han upp och såg att huset var becksvart. Strömmen hade gått. En nyfödds skrik hördes inifrån den mörka huskroppen.

När han kom in i köket drog Inez honom i armen och sa att de skulle göra kaffe. "Näj, ja vell la se fleckungen först", sa han och tänkte i det att han slet upp dörren till kammaren, att det var väl underligt att han sa fleckungen; det kunde han  ju inte veta. Han såg att Florence blev irriterad på att han kom in överhuvudtaget, men framför allt att han gjorde det på ett så bryskt och obetänksamt vis. När Harry såg flickan rann det varm saft inuti honom och saften var ett smält, rött hjärta. Det var något vaket, lite oroligt över flickans blick som påverkade honom så att han stillnade. han tog upp henne i famnen mot Florence vilja och höll upp henne i stearinljusets sken. han slöt den lilla mot sitt stora bröst och andades lugnt in. När han andades ut lät han som en häst.

När Harry och Inez stod i skafferiet för att göra kaffe så letade Inez efter bönorna medan Harry försökte tända ett ljus så att de skulle se. Tändstickorna var lite blöta så Inez tog e en påse som hon fann i mörkret, hällde i bönorna och började mala. Det gick trögt, mycket trögt. Hon fick nästan ont i armen men hon gav sig inte utan fortsatte veva. När Harry så fick fjutt på en tändsticka och sterainljusets sken spred sig över hyllorna med burkar och påsar så hörde Inez hur Harry började bubbla av skratt. Ine undrade i det nu svettiga vevandet vad det var som var så roligt. "De e la ente undelit att de går tröggt. Du maler ju gröna ärrter!", nästan skrattskrek Harry. Syskonen böjde sig i skrattets stora vågor. Florence osäkerhet gentemot syskonens lätthet till skratt fick dem att skratta än mer. "Vi får la tänka på att Florence e trötter", sa Inez som för att dämpa deras glädjeyttring men det gjorde den bara värre. De hängde nu i varsin hylla med händerna och bet sig i tungan av fniss. Så blåste Harry ut ljuset i en skrattsalva. "Ja herre gud", sa de samtidigt i andfåddhet och så slutade skrattvågorna lika plötsligt som de startat. Nu stod de med armarna rakt ned längs sidoprna i mörkret och såg en hel vägg av blixtar slå ned ute i Vänern. 

Min teckningslärare i åttan kallades för Tuppen, hade en vit, skitig pudel och ville alltid att småpojkarna skulle borsta hans stora rygg när han var på folkbadet om onsdagarna. Han var så homosexuell man kan vara, vilket säkert inte gjorde livet lättare för honom i en borgerlig liten håla som Eksjö. Jag gjorde inte heller livet lättare för honom. Den där dagen så hade jag hittat en färgspruta som jag fyllde med vatten. Jag började spruta lite försiktigt men till slut hade jag Tuppen efter mig och sprang runt i klassrummet och sprutade på allt jag kom åt. Han stängde in mig i ett grupprum. Där fanns färg. Jag öppnade fönstret och lutade mig ut. Väggen nedanför mig var gjord av småsten som gjutits in i betong. Jag skrev TUPPEN så att det skulle synas över hela skolgården. När rektorn dagen efter kom emot mig i uppehållsrummet så kunde jag nog ana vad det handlade om. Han var dock inte arg utan snarare lite sorgsen och orolig över sin kollega och detta att han alltid blev kallad just Tuppen. Tuppen hade ledigt den dagen. Älgen - som rektorn hette - var kemilärare och hade en idé att han skulle ta syra och få bort det jag hade skrivit. Tillsammans gick vi upp till grupprummet och började vårt värv. Jag minns ännu Älgens ansiktsuttryck när han insåg vad han hade gjort. Syran som jag dragit längs bokstäverna gjorde så att småstenarna lossnade ifrån väggen och etsade fast min skrift för alltid. Och nu var det ju inte längre mitt fel!

I lördags, den 29 december 2007, stod jag efter trettio år på skolgården till min högstadieskola och under ett av fönstren på andra våningen syntes namnet TUPPEN i lite ljusare småsten än resten av väggen. Någon, med en i det närmaste lika ljus idé som Älgen, hade lagat väggen. Jag finns, tänkte jag och gick vidare.

Läser min vän Erik bergqvists recension av kafkas brev idag på morgonen medan barnen ser på jullovsmorgon och ett lite hafsigt men ändå försiktigt snöfall liksom håller på utanför mitt fönster. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja gå upp tidigt en nyårsdagsmorgon och fotografera den där sömnigheten som ligger mellan husen just då. I år blev det av. Jag har inte fotat på länge så jag höll inne med första klicket; gick och tänkte att jag hörde saker och tänkte tankar men att bilden inte nödvändigtvis skulle kunna fånga något av detta som jag upplever en morgon då världen är en stor kudde och husen snarkar tungt och organiskt. Gick länge så. Inga människor ute. Tog en medhavd kopp kaffe nere vid vattnet och tänkte att det är ofta att man försöker tänka vidare, se vidare och att det man egentligen borde träna på är att se det man ser. Att ta ett djupt andetag och verkligen våga stå just där man står och så se det man har framför ögonen, sedan låta tankarna utgå därifrån och vidare. Så när jag står i en gatukorsning så trycker jag på kameran. Min fru har ställt in den så att den tar bilden efter 6-7 sekunder, vilket ger hela övningen en touch av fördröjning. Jag låtsas att jag hela tiden har råkat komma åt knappen så att kameran tar en bild i de mest märkliga vinklar. Så är jag i gång. Jag tar bilder av så lite hus som möjligt och med så mycket himmel som det bara går att få utan att huset slutar att vara hus. Jag tar bilder av öppningar som leder in mot system och jag tar tar bilder av det organiska kaoset men också det växande, ljusa. Min bildhjärna går på högvarv. Jag blir trött men är nöjd att jag äntligen gjort något som jag länge tänkt. För Kafka verkade livet bli ett enda långt uppskjutande till morgondagen och hans ångest verkade bland annat bestå i drömmar som aldrig blev av. Kafkas möte med Dora Dymant innebar att han förverkligade flytten till Berlin. Det innebar också att han förverkligade drömmen om att läsa hebreiska. Tyvärr innebar det också förverkligandet av skräcken att dö på ett sanatorie. Skildringen av den sista tiden i boken "Kafka's last love", då han ideligen förflyttades mellan sanatorier och han bland annat var tvungen att sitta med sin tuberkolos i en öppen bil på vintern med tunna kläder och så Dora då som höll sin kappa om honom, är en gripande berättelse om den utsatthet som Kafka alltid såg till att hamna i. Dora beskriver hur hans glädje på slutet kunde bestå i ett glas vatten. Kafka hade svårt att dricka, så när det gick var det en sådan sinnlig och kroppslig glädje att han återigen började prata om att få barn och att flytta till det heliga landet. För mig är historien om Kafka historien om att varje morgon vakna med lidandets och ångesten kalv under täcket och att hålla den nära sig fram tills dess man kan se den i ögonen och le.