Svenne i Furtan satt lite nonchalant på en gravsten och såg begravningsföljet blicka ner på hans kista, en och åttio ner i backen. Han skrattade åt dem. Alla, inklusive han själv, hade trott att det skulle bli en stor begravning. Trots att han i princip svikit eller lurat alla som kommit i hans väg så trodde han någonstans djupt nere att han hade många bekanta och beundrare. För invånarna i Arvika var Svenne i Furtan en legend och en bygdens hjälte som nog skulle dra en massa fok till sin begravning. Så blev det inte. En sju-åtta blodsförvanter stod med motstridiga känslor framför graven. De grät inte och de visste inte vilken sida av myten Svenne de skulle delge. Skulle de lufta sanningen – så som de i sitt hjärta kände – eller tradera myten, så som de flesta gjorde. Hjälten eller svinet, vem skulle de tala om? Det var det Svenne skrattade åt, att de stod där försagda och led samma tvivel som han alltid ställt dem i. För honom fanns inga problem. Han reste vidare nu och det med hög fart. En Mustang stod och väntade på tomgång, att föra honom in i livet efter detta. Först skulle han bara skratta lite åt dem.

Två bröder, två systrar, en fru och tre barn vaggade fram på tårna och tillbaka på hälarna i det leriga gräset runt graven. Linden ovanför dem var ett valv av grönska och sjön bortanför kyrkan låg blank och stilla. Det var en nådefull sommardag. En dag att förlåta och gå vidare. En dag att öppna sitt hjärta och låta gråten befria och skrattet förlösa. En dag att möta förtröstan och hopp. Runt Svennes grav skedde inget.

Myten om honom gick som en löpeld i folks berättelser och det hade ingen betydelse hur nedrigt Svenne hade betett sig i berättelserna, tonen var fascinerad och Svenne levde i minnet hos gemene som den spjuveraktige busen vilken vann inträde hos de högsta, de vackraste och de mäktigaste, och så vann han ju alla race.

Hans fru stod och tänkte på när det stod i tidningen om honom ifrån Finland och det var en bild i tidningen på Svenne och hans fru, men det var inte hon på bilden. Han presenterade sin finländska älskarinna som fru helt enkelt. Efter det blev det skillsmässa. Älskarinnorna hade fram till dess varit oändligt många. När Svenne lagat en bil på verkstan och kvinnan ifråga ville veta vad det skulle kosta, sa Svenne: - ”Jag kan få knulle dig som betalning.” Och det fick han för det mesta för han var populär hos det täcka könet. En gång tog han en kvinna hårt mot motorhuven på hennes Volvo Amazon efter att ha låtit henne vänta på kontoret medan han ”lagade” bilen. Han öppnade motorhuven och satte sig ute i solskenet och rökte en stund innan han gick tillbaka, slängde igen huven och hämtade kvinnan för betalningen.

Alla runt graven tänkte episoder ur Svennes liv under tystnad.

Hans son Arno tänkte på pengarna han skulle få ärva. De hade samlats på hög eftersom Svenne alltid sagt att han var utan och följaktligen blivit bjuden överallt och alltid. Bördan av pengarna skulle aldrig släppa taget om Arnos axlar och sinne. Han, som var sin fars motsats, kunde en vanlig dag inte bestämma sig för om han skulle köpa en indisk matta eller en ny kostym för att må bra. Villrådigheten och en massa pengar var en mycket dålig kombination.

Syskonen mindes hur Svenne fått all uppmärksamhet och uppskattning av föräldrarna och hur han alltid lyckades med att skjuta över skulden på dem när han gjort sönder en teservis, kraschat pappa bil eller fört upp handen under pigans kjolar.

Ingen sa något. Det gick inte. Man kan inte bittert klaga och förbanna på någons begravning och uppgivenheten och ilskan gjorde det omöjligt att berätta fantastiska historier ur hans liv att skratta åt och säga: - ”Ja den där Svenne, det var allt en riktigt jäkel.” Under tystnad gick de mot sockenstugan för kaffe.

Svenne gick åt andra hållet där Mustangen stod och väntade. Han gick med huvudet högt och en cig i mungipan. Vägen längs kyrkogården är rak i nästan en kilometer och han såg redan sig själv fara fram där i solskenet med halsduken fladdrande bakom sig.

Kuststaden Varna i Bulgarien var en gång sista anhalten för Orientexpressen. Där steg man av tåget för att sedan ta båt över Svarta havet ner till Konstantinopel. Nu är den en illa skött provins i något som fortfarande upplevs som Sovjetunionen. Den makt som nu hotar med repressalier är dock USA och man får känslan av att det man hotar med är att de grällt lysande McDonaldsmatställena skall försvinna, som med sin bryska närvaro i den annars grå och skitiga staden gör den än mer gangsteraktig och fattig. När jag kommer ut ur den bulgarisk-ortodoxa kyrkan så ser jag en öppen bar mitt på trottoaren på andra sidan gatan och bakom den en loppmarknad som säljer plastbyggsatser ur hela CCCP:s militär- och rymdhistoria. Torget myllrar av människor och bilar. Jag går åt andra hållet, upp mot Ikonmuséet och halva vägen dit får jag sällskap av en charmig zigenarpojke som vill ha pengar. Jag minns fortfarande hans snälla ögon. Gatorna blir alltmer öde. Tre kvinnor står lutade mot fasaden i kortkort och följer mig allvarligt, nästan hotfullt med blicken. Begreppet glädjeflickor känns malplacerat. De trånga gatorna öppnar sig så och bakom en mur av lärkträd ligger ett palatsliknande, fyrkantigt schabrak till muséum. Den stora tomma ytan fram mot ingången var nog en gång tänkt att göra medborgaren liten inför makten. Reseguiden nere i Golden Sands hade sagt att muséet inte var öppet och mina många steg över den tomma ytan i kombination med guidens misstro mot mina möjligheter att få uppleva ikonmuséet, gör mig både trotsigt nyfiken och öppen. När jag drar i den stora dörren glider den upp med ett gnissel.

Allt är väldigt. Långa korridorer med schackrutiga marmorgolv och högt till tak. I varje ände sitter en kedjerökande vakt. Jag ser ikon efter ikon och den ena är mer förgylld än den andra. Jag blir besviken. Ikonen som hängde i kyrkan direkt när man kom in var dov och mörk, sönderkysst och sliten av oräkneliga handpåläggningar: belyst med en smal, svag stråle ljus som endast lät en ana ansiktsdragen hos helgonet. Här är allt upplyst och pråligt.

Så kommer jag in i ett rum med äldre ikoner. De är lite mer slitna men ändå inte som den i kyrkan. När jag vänder mig om ser jag en liten, mörk ikon som verkar ha eldhärjats. Den har som en svart slöja av slitage över sig. För att se vad den föreställer måste jag gå nära och luta mig fram. När jag ser hästen blir jag slagen: slagen av det jag skulle kalla ikonens tid. Jag får upplevelsen av att ikonen med hästen som springer där bakom slöjor av slitage, är en kapsel av tid. Jag står kvar länge framför denna till synes oansenliga, nästan totalförstörda ikon och dess inkapslade tid vill inte släppa taget. Det är tio år sedan jag stod där framför hästen och jag kan fortfarande när som helst framkalla känslan som ikonen väckte hos mig.

Det outtömliga måste sökas.