En släktforskare kom en dag på 40-talet till Nolgården i Björsäter utanför Mariestad och knackade på. Han hade ett erbjudande till min mormor och morfar - Harry och Florence - om att han kunde få fram fem generationer bakåt för en nätt summa. Harry och Florence tyckte han såg trevlig ut och ställde sig där på farstubron och började prata släkt. Efter en ganska kort stund var de nere på fem generationer bakåt och på väg in på sjätte och det rakt ur minnet! Släktforskaren mulnade ju längre de höll på och tyckte inte det var varken trevligt eller lönsamt. Han drog ihop sin väska och lommade iväg. Harry och Florence vinkade adjö med middagsservetterna, torkade sig om munnen och återvände till middan.

Hur hör denna sorts kunskap och beteende ihop med den totala förträngningen och nertystandet av det som sedan hände med Harrys och Florence bråk och skilsmässa? Min mammas generation fick lära sig att inte tala om det som varit hemskt och tiden sa att man skulle bortse ifrån personliga erfarenheter – läs läroplanen ifrån 1962 t.ex där det uttryckligen står att man skall lita på experter och forskning, inte egna erfarenheter - plus att rörelsefriheten ökade på femtiotalet och in på sextiotalet. Man rörde sig alltså bort ifrån den där trappan där man står mitt i generationernas växlingar på två sätt; flyttande och förträngning.

Sedan kom jag. Som kände allt. Min rastlöshet och känslighet accentuerades av att jag inte fick veta något men kände allt. Min resa är den där jag tar reda på det som jag inte får ta reda på och att jag en dag i framtiden kan möta den arbetslöse filosofie magistern i Historia som börjat gå runt i husen med erbjudande om att forska fram släkten, med att jag där på trappan inte bara kan räkna upp namnen på mina förmödrar utan också berätta vilka de var och hur de mött livets utmaning om att göra gott eller ont.