1.

När pojken hittade grodan, sprang han genast in till mamma som stod i grytorna. Pappa läste Reader’s Digest i en baden-badenstol under den stora hängpilen och lillebror lekte med bilar i gruset. Familjen hade fått låna annexet till Lars-Olofsgården i Vättlösa av pojkens morbror, under ett par veckor i augusti 1969.

- Maten är färdig Patrik. Säger du till de andra?, sa mamma vid hans första steg in i köket.

- Titta mamma vad jag hittade!, halvskrek pojken ivrigt och tryckte upp den slemmiga grodan i hennes ansikte.

- Oj vad fin! Lägg den i hinken bredvid utebordet, så skall du få smaka på kalvdans min pojke, sa hon och sköt bort grodan.

-  Vad är kalvdans?

- Det är en slags ostkaka, som är gjord på den första mjölken efter det att kon fött en kalv och den är mycket nyttig, men gå nu ut med grodan och säg till de andra att vi skall äta.

Patrik drällde omkring på gräset med grodan i handen, visade den för lillebror, som inte ville se på den. Han var i sin värld av bilar och små träd, som var grenar nedstoppade i gruset. Mammas röst lät övergiven när hon för fjärde gången kallade till bords utan att någon satt sig. Hon stod lutad över den vita duken under hängpilen och på andra sidan stammen reste sig nu pappa. När alla satt sig och Patrik skulle lägga ner grodan i hinken, tog den ett hopp och landade i lingonsyltburken. När skratten lagt sig och mamma plockat upp grodan ville hon låta den hoppa iväg i gräset, men pojken protesterade. Den blev avsköljd och nedsläppt i hinken.

- Mamma?, sa Patrik medan han följde grodans simtag längs hinkens kant.

- Mm, mumlade mamma och la upp kalvdans till lillebror.

- Imorron skall jag skriva en bok som heter pojken som hittade en groda, sa han och väntade på att hon skulle se åt hans håll. När hon väl gjorde det, sa hon:

- Jasså du.

Efter maten återgick pappan till sin baden-badenstol medan mamma dukade av och diskade. Patrik tog grodan och gick bakom annexet. Han hoppade över diket och satte sig i slänten ner mot hästhagen. Här såg ingen honom. Han lyfte upp grodan i sina händer. Den såg på honom med urgammal, liknöjd blick. Patrik putade med munnen och förde den slemmiga grodan mot ansiktet. Han pussade den genom att föra in hela dess främre del av huvudet i munnen. Grodan protesterade. Dess ben och kropp började sprattla, men pojken höll fast. Han tryckte in hela grodhuvudet. Nu fick grodan panik och gjorde ett jättesprätt. Den slank ur hans grepp och hoppade iväg ibland snåren. Patrik torkade sig om munnen och la sig ner.

    Han kände sömnen sänka sig över honom som en dovhet, vilken han gled in i, samtidigt som han hela tiden var medveten om att han låg i slänten. Han hörde syrsorna och i det dova han föll in i, talade röster. Det var två röster. En man och en kvinna.

- Så du kom till slut?, sa kvinnan.

- Jag sa ju det, sa mannen.

Patrik vaknade till. Rösterna hängde kvar och han undrade vilka de tillhörde. Han hade aldrig hört dem förut, ändå väckte de en stark känsla av igenkännande och tillit. Han låg och lyssnade på de kvardröjande bägge rösterna, medan ett moln format som en stegrande häst gled över rundeln däruppe.

Han var lugn och lycklig.

När han hoppade tillbaka över diket och kom fram bakom hörnet, var det folksamling vid gårdens huvudbyggnad. Det var storkalas på gång. Där stod hans egen familj, med den lilla långhåriga mamma Ulrika som frågade alla hur de hade det; pappa Arne som blygt höll sig i bakgrunden i väntan på snapsen och lillebror Jonatan som storögt stod stilla på trappan med sitt vita hår och blå ögon. Där stod morbror Gunnar med skepparkransen och den gälla rösten som skrattade åt ett skämt han själv dragit och han hälsade sin lillasyster Victoria välkommen. Hon hade ett lika högt men mer nasalt, kort skratt, inuti vilket hon pratade, samtidigt, om allt och alla, till alla. Victorias make Bert-Åke ställde sig borta vid pappa Arne och de samtalade lugnt med små, bubblande skratt som de höll för sig själva. Victorias och Bert-Åkes äldsta dotter Berit höll hårt i lillebror Fredriks tröja för att hindra honom ifrån att springa till pojken, som han upptäckt där borta vid annexet. På lagårdsbacken till vänster om pojken steg den långe och smale morbror Stig och hans lika tunna fru Inga-Britt, ut ur en jaguar E-type: bägge lika blyga och barnlösa.

    I rasande fart kom så mormor Florence och yngsta morbrodern Olle i en Saab V4. De hade till helt nyligen bott på Lars-Olofsgården, där Florence varit hushållerska åt sin son Gunnar. Nu bodde de i Lundsbrunn en mil söderut. Olle, som genast gick fram till sin systerdotter Berit, visste inte om han tillhörde den yngre eller den äldre generationen. Sankt-Bernardshunden låg utanför sin koja och skällde förstrött mot trappan, där alla stod och pratade i mun på varann.

Att komma ifrån sömnen i sluttningen och stå sådär en bit ifrån och se de sina, var befriande och lugnt för Patrik, men själva ögonblicket - i mellanrummet mellan sluttningen och människorna, då han just gled över, men ännu stod i bägge världarna - var överväldigande.      

Patrik var för liten för att förstå historierna och skämten som avlöste varandra. Gunnar och Bert-Åke drog vid ett visst läge efter maten och snapsarna varannan västgötahistoria, den ena längre och snuskigare än den andra. När de båda behövde vila ställde sig Vivian upp och drog av ett nummer. I tystnaden efter en skrattvåg som gått genom middags-gästerna, tittade Patrik länge på mormor Florence som satt framför honom med sin lite buttert stolta uppsyn, sin högresta hållning och väldiga byst, där en guldbrosch vilade. Han tittade på henne och la huvudet åt sidan: först till höger och sedan till vänster och fortsatte så fram och tillbaka, som om han undrade över något.

- Mormor?, sa han med släpande röst.

Det tog en stund innan hon förstod att det var Patrik som talade med henne:

- Ja?

Nu lyssnade alla på honom:

- Var är morfar?

Patriks stol drogs bryskt bakåt och han hörde mamma Ulrikas röst som käckt sa till honom att han kunde leka med Fabian och Berit och Jonatan nu. Hon och Gunnar hade ordnat med vattensprutor ute på gården och de kunde ju springa runt huset och spruta på varandra, eller leka med hunden eller nåt.

De lekte med ”vattensprutorna” som egentligen var sprutor för mjölkersättning till kalvarna och de sprang nakna i timmavis ute på Lars-Olofsgårdens gräsmatta i solskenet tills den sjönk, solen; sjönk ner i västgötaslätten och de stod stilla barna, nakna och huttrande i augustikvällen.

    När Patrik la sig, skrynklig och halvtorr i de nytvättade bommullslakanen, kände han doften av mjölkersättning på fingrarna. Han låg och undrade över vad som egentligen hänt när han frågade om morfar. Hur Gunnar, Victoria, Stig och Ulrika hade stelnat till. Deras minstebror Olle blev istället vaksam. ”Nu kanske jag får svar,” hann han tänka, innan Patriks stol flög bakåt. Florence hade bara tagit ett djupt andetag och inte blåst ut luften. Hon satt mer högrest än någonsin och såg…förnärmad ut. Patrik såg en vrede där i hennes ögon som han förut aldrig mött. Det hela var obegripligt för honom. Han undrade och kunde inte släppa det. Dagen hade varit full. Grodan, de båda rösterna där i slänten och Florence’s andtäppa då morfar Henry nämndes, var mer än nog. Vinden i ekarna utanför hans öppna fönster lotsade honom in i en drömlös, djup sömn.

När Patrik vaknar, sover huset. Han tar på sig de mjuka, tränings-byxorna i nylon och går ut. Hela Lars-Olofsgården sover. Huvudbyggnaden står där, nedsläckt och stum. Det är dagen efter festen. Diset drar sina slöjor igenom oxlarna nere vid vattendraget. Daggen ligger tung. Det blir släpspår efter honom när han går över gräset. Mitt ute på gräsrundeln framför verandan till huvudbyggnaden, står en vit trädgårdsstol som morbror Stig satt på och rökte pipa under gårdagskvällen. Där sätter han sig och tänker på mormor Florence. Morgonbrisen kommer och han tänker på Florence. De första solstrålarna bryter igenom diset och han tänker på Florence. ”Hennes mamma Gerda – som var väldigt snäll – dog när Florence var liten”, hade Patrik hört någon säga en gång, när han låtsades sova och de vuxna pratade. Han kan inte sluta tänka på Florence. ”Hur blev hon så arg?”, tänker han och frågan som han ställde vid middagen, har han inte fått svar på. Var är morfar? Han var ju inte död. Det visste Patrik.  

En pojke sitter tidigt en morgon på en vit trädgårdsstol - ett par veckor efter att människan för första gången landat på månen - och tänker på sin mormor. Han tänker på när hon var liten och hennes mamma dog. Florence bodde då med sin mamma Gerda och pappa Axel i drängstugan på Lars-Olofsgården. Florences morfar Fredrik ägde gården och bodde i huvudbyggnaden med sin hustru Ida. Gerda var deras enda barn. Deras dyraste glädje. Gerda var en glädje för många. I detta överväldigande landskap med sina människor, vars liv till större delen bestod av arbete och mat, tillförde Gerda något annat. Något extra och onödigt. Gerda sjöng.

    Alla som levde här pratade, mycket. Ibland för mycket, så man inte fick plats för de egna tankarna. En dag, när Florence var fem år, hade hon smugit upp i ett rum för att få vara ifred.