Kuststaden Varna i Bulgarien var en gång sista anhalten för Orientexpressen. Där steg man av tåget för att sedan ta båt över Svarta havet ner till Konstantinopel. Nu är den en illa skött provins i något som fortfarande upplevs som Sovjetunionen. Den makt som nu hotar med repressalier är dock USA och man får känslan av att det man hotar med är att de grällt lysande McDonaldsmatställena skall försvinna, som med sin bryska närvaro i den annars grå och skitiga staden gör den än mer gangsteraktig och fattig. När jag kommer ut ur den bulgarisk-ortodoxa kyrkan så ser jag en öppen bar mitt på trottoaren på andra sidan gatan och bakom den en loppmarknad som säljer plastbyggsatser ur hela CCCP:s militär- och rymdhistoria. Torget myllrar av människor och bilar. Jag går åt andra hållet, upp mot Ikonmuséet och halva vägen dit får jag sällskap av en charmig zigenarpojke som vill ha pengar. Jag minns fortfarande hans snälla ögon. Gatorna blir alltmer öde. Tre kvinnor står lutade mot fasaden i kortkort och följer mig allvarligt, nästan hotfullt med blicken. Begreppet glädjeflickor känns malplacerat. De trånga gatorna öppnar sig så och bakom en mur av lärkträd ligger ett palatsliknande, fyrkantigt schabrak till muséum. Den stora tomma ytan fram mot ingången var nog en gång tänkt att göra medborgaren liten inför makten. Reseguiden nere i Golden Sands hade sagt att muséet inte var öppet och mina många steg över den tomma ytan i kombination med guidens misstro mot mina möjligheter att få uppleva ikonmuséet, gör mig både trotsigt nyfiken och öppen. När jag drar i den stora dörren glider den upp med ett gnissel.

Allt är väldigt. Långa korridorer med schackrutiga marmorgolv och högt till tak. I varje ände sitter en kedjerökande vakt. Jag ser ikon efter ikon och den ena är mer förgylld än den andra. Jag blir besviken. Ikonen som hängde i kyrkan direkt när man kom in var dov och mörk, sönderkysst och sliten av oräkneliga handpåläggningar: belyst med en smal, svag stråle ljus som endast lät en ana ansiktsdragen hos helgonet. Här är allt upplyst och pråligt.

Så kommer jag in i ett rum med äldre ikoner. De är lite mer slitna men ändå inte som den i kyrkan. När jag vänder mig om ser jag en liten, mörk ikon som verkar ha eldhärjats. Den har som en svart slöja av slitage över sig. För att se vad den föreställer måste jag gå nära och luta mig fram. När jag ser hästen blir jag slagen: slagen av det jag skulle kalla ikonens tid. Jag får upplevelsen av att ikonen med hästen som springer där bakom slöjor av slitage, är en kapsel av tid. Jag står kvar länge framför denna till synes oansenliga, nästan totalförstörda ikon och dess inkapslade tid vill inte släppa taget. Det är tio år sedan jag stod där framför hästen och jag kan fortfarande när som helst framkalla känslan som ikonen väckte hos mig.

Det outtömliga måste sökas.

Kärlek innan fraserna

sorg före gråten

glädje innan skrattet

avsked före mötet 

Bilder under plommonträdet i full blom:

Allt flyter. Jag befinner mig i det centrum som är allt och hittar inte vägen till mig själv. Hur otroligt jag hungrar efter människor och ändå går jag ensam. Jag önskar nervositeten ville komma in i mitt liv igen och på samma tåg nödvändigheten och plötslig stillhet. Hur har jag inte jagat, sprungit.

Bild: Lillian Samdal

I den här staden finns en man som aldrig lossnar, ändå är han den friaste. Jag ser honom på simhallen, i duschrummet där han går omkring rådvillt och planlöst med sina dyra badbyxor högt uppdragna utan att veta var han skall fästa blicken.

- Hur är det med dig Arno?
- Jag vet inte, inte så bra, jag har varit här på simhallen hela dagen.
- Har du simmat?
- Nej.
- …
- …...jag får sätta mig och vila.

Arnos pappa var racerförare och vildhjärna. En gång körde pappan en sportbil ifrån Monaco utan att stanna med endast ett tolvpack ägg i sätet bredvid sig som han knäckte med en hand mot ratten och åt. I den här staden finns mängder av historier av det slaget om Svenne i Furtan, den ena värre än den andra som med tiden har blivit en del av stadens stolthet. En dag stod Arno med sin far framför luckan till cafét på sågudden och skulle få en glass. Medan han stirrade på den färgade affischen med olika sorters glassar pratade Svenne med alla i kön om det senaste racet, flirtade med Ulla ifrån rackstadkorset och skrek ’skitstövel’ sådär grabbigt skämtsamt åt Elis i Taserud som sakta cyklade förbi med hatten nedragen. Arno började svettas. Han kunde inte bestämma sig. När kön var slut och alla hade gått före stod han och pappan ensamma kvar. Deras blickar möttes.

- Arno för fan.
- Mm.
- Men välj då!
- Jaa.
- Det kan väl för fan inte vara svårt att välja glass! Titta på livet, på världen. Hur skall det gå för dig om du inte ens kan välja glass! Här får du en och så går vi in till stan.

Glassen smälte i Arnos hand tills hela handen var vit. När de gick förbi mammas hus sa Svenne till honom att gå in och bli avtorkad. Mamma Vera, som var så glad för Arnos skull, att han äntligen fick vara med sin far, torkade honom snabbt och skickade ut honom igen. Svenne var borta, säkert i Mexico redan med kulbälte och stor hatt och där räddade han en hjälplös kvinna ifrån ett stort gäng bandidos med svartmuskiga ögonbryn. Arno kunde inte gå in för mamma skulle bli så ledsen och han var för liten att gå ensam på stan, så han satte sig nere i rabatten och tittade på påskliljorna som växte runt honom.

I simhallen sitter den nu gamle Arno så stilla det bara går. Om han sitter stilla tillräckligt bra och länge så skall nog den stora stillheten äntligen komma över honom.

*

Jag är Céline Dion, jag är Céline Dion, jag är…
- Susanne Bergström!
Jag är Céline Dion.
- Susanne Bergström!
Rösten hörs nu. Jag heter Susanne och skall in och sjunga på Centralshowen. I den här staden har vi som går på högstadiet show en gång per år och då sitter alla mammor och pappor och brorsor och systrar och alla andra i salongen och lyssnar och ser. Det är lite som att dö. När man dör möter man en ängel som är full av ögon över hela kroppen, läste jag idag på biblioteket och det är så det känns när man står därute; allt syns. I denna evighetssekund när jag hör mitt namn ropas upp, så vänder jag mig om och ser mamma. Hon står omringad av tre andra mammor och pratar om mig, förstås. Alla mina fördelar och talanger nämns och radas upp och hon är så stolt, mamma. Hon lever för min sång och mina talanger. Jag är Céline Dion, jag är det. Jag måste tro på mig nu. Det finns en passage I sången som är den högsta och det är den jag tänker på. Det är där, just där som jag måste vara som bäst. Jag går in. I mitt högra synfält der jag mamma placera sig längs väggen och medan jag funderar över varför jag känner mig så spänd I hennes närhet, så börjar jag sjunga. Jag har svårast för när hon häller upp något i ett glas åt mig. När hennes kropp närmar sig vid köksbordet och hon går lite för nära, trycker sig mot mig och lutar bringaren så att mjölken, läsken eller téet – det är värst med téet konstigt nog – rinner ner ifrån det stora kärlet till det lilla. Jag blir så arg då. Ursinnig. Vill välta min kopp och springa därifrån. Jag känner hennes blick där nerifrån och hur hennes öron växer mot mig och omfamnar mig. Nu kommer passagen där jag prövas, och nu gäller det Susanne, nu kommer den och jag kastar mig ut med all kraft jag har och satsar på tonen långt däruppe som jag kan nå och hur jag blir en kråka med alltför många vintrar i innerstadens snöslask som trasig och gråsvart flaxar omkring i jakt på en brödsmula och en torr pinne att sitta på. Hela publiken ryggar liksom undan, duckar för den falska, höga tonen som underkänner deras perfekta liv av gehör och ordning. Alla har samma min av smärta och resten av sången blir ett försök att göra kraschlandningen så bra som möjligt.

När jag går mot mamma nere i salongen så ser hon inte ens åt mig och pratar nu istället om min lillebor som skall uppträda efter pausen. Jag stannar bredvid henne och står där osynlig en lång stund. Jag drar ett djupt andetag och går ner mot dörren ut till foaljén. Där sätter jag mig i en fåtölj i lysrörens nakna ljus. Efter en stund kommer Arno fram.

- Har du sjungit?
- Mm..
- Jag mår inte så bra idag, så jag kom nu.
- Jaha.
- …
- …
- Jag mår inte bra, jag måste gå lite, skall du med?
- Ja.

Det är sen höst och cafét vid sågudden är stängt men det står två kvarglömda stolar på verandan med det där härliga gunget i. De har en stålkonstruktion med träsits och rygg, som gör att man kan sitta still och slappna av även om man har oro i sig; man gungar upp och ner i dem om man vippar lite bakåt samtidigt. Där sitter Susanne och Arno och vippar upp och ned på den öde udden med den mörka sjön framför sig och längre bort de blåskimrande höjderna. I den här staden är denna ödslighet om hösten dess innersta väsen. Det är med denna känsla av övergivenhet som Mârten tar sin början, då tänds alla kulörta lyktor och karusellerna börjar snurra; eurodiskon dunkar ut i den gråsvarta, kalla natten där man får vara hur full som helst och alla man känner är där. Arno och Susanne gungar i sina stolar.

Vad är ett system? Lever vi i system? Stänger de in oss? Är de vårt villkor?

Ligger frihetens nyckel i att bejaka systemet, eller att fly det?

Vad finns i mellanrummet?

Hur avbildar man kaos?

Att ha öroninflammation innebär att hörseln blir speciell. Alla ljud upplevs skevt. Dovt dominerar men så kommer vissa, ljusa frekvenser och slår igenom. Det dova stänger en ute socialt och de ljusa bilorna av vassa ljud likaså; man går undan för att slippa smärtan. I bubblan som man då sitter i hör man också ljud inifrån som man annars inte lägger märke till, och förutom de ljud ifrån blodomlopp och bihålor som har sin naturliga förklaring finns andra mer svårförklarliga. Det är som om sjukdomen öppnat upp portar till något annars fördolt. Inne i husets väggar och ifrån stora hålrum nere i marken spelas intrikata och ödesmättade symfonier och i andra hålrum längre in lever myriader av småfolk vars rörelser och  sorl jag hela tiden hör. Jag sitter alldeles stilla i soffan nu. Isolerad.

'Höra samman' har sin motsvarighet i tyskans gehören, som både betyder lyssna och höra samman. Den tyske filosofen Heidegger använde detta tyska verb för att visa på vikten att lyssna passivt för att känna samhörighet. Kunskap om en själv och ens sammanhang nås inte genom att gripa tag och ta sig an, utan av att luta sig tillbaka, ta emot och lyssna.

Att ha TV ger en känslan av samhörighet. Det är ett enkelt sätt att bli med. Att inte ha TV öppnar andra sammanhang som är svårare att finna men som når djupare och varar längre, dessutom får man spring i benen och massor av tid. När jag blev vuxen, i början av 80-talet, så var jag trött på familjens TV-soffa. Jag levde sedan utan TV i 10 år. Sommaren 1990 bodde jag och min fru i en Herrgård utanför Arvika med våra två, små barn. Vi hade ingen TV.  En vän till mig, som var lika fotbollsintresserad som jag, tyckte synd om mig när VM närmade sig och gav mig en gammal svartvit burk. Dagen när Sverige skulle spela emot Brasilien hade jag riggat TV:n inne i det stora herrgårdsrummet där möblemanget för övrigt bestod av en fåtölj och en gunga i taket! Min fru hade kvällskurs i teater den dagen, så när jag hade lagt barnen efter bolibompa slog skogens tystnad emot mig där jag stod i det stora köket med vällingflaskan i handen. Jag gjorde te och smörgåsar och satte mig i fåtöljen. Ljuset ifrån TV:n var det enda som lyste upp rummet och matchen började. Jag njöt, åh helvete vad jag njöt. Äntligen slut på mitt sportfria, anarkistiska alternativliv! Lindarna utanför herrgårdsfönstret svajade till i sommarkvällen och höll med. Så gör Brolin mål! Jag är i stillsam extas.

När Brasilien sedan gör avspark slocknar rutan. Bilden liksom drar sig in mot mitten och bildar en liten ljus punkt som hänger kvar, och när den försvinner hörs ett puffande ljud inifrån apparaten och rök stiger upp mot pärlsponttaket. Jag sitter där i mörkret och lyssnar på skogens sus. Jag har aldrig känt mig så ensam.