Att ha öroninflammation innebär att hörseln blir speciell. Alla ljud upplevs skevt. Dovt dominerar men så kommer vissa, ljusa frekvenser och slår igenom. Det dova stänger en ute socialt och de ljusa bilorna av vassa ljud likaså; man går undan för att slippa smärtan. I bubblan som man då sitter i hör man också ljud inifrån som man annars inte lägger märke till, och förutom de ljud ifrån blodomlopp och bihålor som har sin naturliga förklaring finns andra mer svårförklarliga. Det är som om sjukdomen öppnat upp portar till något annars fördolt. Inne i husets väggar och ifrån stora hålrum nere i marken spelas intrikata och ödesmättade symfonier och i andra hålrum längre in lever myriader av småfolk vars rörelser och  sorl jag hela tiden hör. Jag sitter alldeles stilla i soffan nu. Isolerad.

'Höra samman' har sin motsvarighet i tyskans gehören, som både betyder lyssna och höra samman. Den tyske filosofen Heidegger använde detta tyska verb för att visa på vikten att lyssna passivt för att känna samhörighet. Kunskap om en själv och ens sammanhang nås inte genom att gripa tag och ta sig an, utan av att luta sig tillbaka, ta emot och lyssna.

Att ha TV ger en känslan av samhörighet. Det är ett enkelt sätt att bli med. Att inte ha TV öppnar andra sammanhang som är svårare att finna men som når djupare och varar längre, dessutom får man spring i benen och massor av tid. När jag blev vuxen, i början av 80-talet, så var jag trött på familjens TV-soffa. Jag levde sedan utan TV i 10 år. Sommaren 1990 bodde jag och min fru i en Herrgård utanför Arvika med våra två, små barn. Vi hade ingen TV.  En vän till mig, som var lika fotbollsintresserad som jag, tyckte synd om mig när VM närmade sig och gav mig en gammal svartvit burk. Dagen när Sverige skulle spela emot Brasilien hade jag riggat TV:n inne i det stora herrgårdsrummet där möblemanget för övrigt bestod av en fåtölj och en gunga i taket! Min fru hade kvällskurs i teater den dagen, så när jag hade lagt barnen efter bolibompa slog skogens tystnad emot mig där jag stod i det stora köket med vällingflaskan i handen. Jag gjorde te och smörgåsar och satte mig i fåtöljen. Ljuset ifrån TV:n var det enda som lyste upp rummet och matchen började. Jag njöt, åh helvete vad jag njöt. Äntligen slut på mitt sportfria, anarkistiska alternativliv! Lindarna utanför herrgårdsfönstret svajade till i sommarkvällen och höll med. Så gör Brolin mål! Jag är i stillsam extas.

När Brasilien sedan gör avspark slocknar rutan. Bilden liksom drar sig in mot mitten och bildar en liten ljus punkt som hänger kvar, och när den försvinner hörs ett puffande ljud inifrån apparaten och rök stiger upp mot pärlsponttaket. Jag sitter där i mörkret och lyssnar på skogens sus. Jag har aldrig känt mig så ensam.