Kuststaden Varna i Bulgarien var en gång sista anhalten för Orientexpressen. Där steg man av tåget för att sedan ta båt över Svarta havet ner till Konstantinopel. Nu är den en illa skött provins i något som fortfarande upplevs som Sovjetunionen. Den makt som nu hotar med repressalier är dock USA och man får känslan av att det man hotar med är att de grällt lysande McDonaldsmatställena skall försvinna, som med sin bryska närvaro i den annars grå och skitiga staden gör den än mer gangsteraktig och fattig. När jag kommer ut ur den bulgarisk-ortodoxa kyrkan så ser jag en öppen bar mitt på trottoaren på andra sidan gatan och bakom den en loppmarknad som säljer plastbyggsatser ur hela CCCP:s militär- och rymdhistoria. Torget myllrar av människor och bilar. Jag går åt andra hållet, upp mot Ikonmuséet och halva vägen dit får jag sällskap av en charmig zigenarpojke som vill ha pengar. Jag minns fortfarande hans snälla ögon. Gatorna blir alltmer öde. Tre kvinnor står lutade mot fasaden i kortkort och följer mig allvarligt, nästan hotfullt med blicken. Begreppet glädjeflickor känns malplacerat. De trånga gatorna öppnar sig så och bakom en mur av lärkträd ligger ett palatsliknande, fyrkantigt schabrak till muséum. Den stora tomma ytan fram mot ingången var nog en gång tänkt att göra medborgaren liten inför makten. Reseguiden nere i Golden Sands hade sagt att muséet inte var öppet och mina många steg över den tomma ytan i kombination med guidens misstro mot mina möjligheter att få uppleva ikonmuséet, gör mig både trotsigt nyfiken och öppen. När jag drar i den stora dörren glider den upp med ett gnissel.

Allt är väldigt. Långa korridorer med schackrutiga marmorgolv och högt till tak. I varje ände sitter en kedjerökande vakt. Jag ser ikon efter ikon och den ena är mer förgylld än den andra. Jag blir besviken. Ikonen som hängde i kyrkan direkt när man kom in var dov och mörk, sönderkysst och sliten av oräkneliga handpåläggningar: belyst med en smal, svag stråle ljus som endast lät en ana ansiktsdragen hos helgonet. Här är allt upplyst och pråligt.

Så kommer jag in i ett rum med äldre ikoner. De är lite mer slitna men ändå inte som den i kyrkan. När jag vänder mig om ser jag en liten, mörk ikon som verkar ha eldhärjats. Den har som en svart slöja av slitage över sig. För att se vad den föreställer måste jag gå nära och luta mig fram. När jag ser hästen blir jag slagen: slagen av det jag skulle kalla ikonens tid. Jag får upplevelsen av att ikonen med hästen som springer där bakom slöjor av slitage, är en kapsel av tid. Jag står kvar länge framför denna till synes oansenliga, nästan totalförstörda ikon och dess inkapslade tid vill inte släppa taget. Det är tio år sedan jag stod där framför hästen och jag kan fortfarande när som helst framkalla känslan som ikonen väckte hos mig.

Det outtömliga måste sökas.