Svenne i Furtan satt lite nonchalant på en gravsten och såg begravningsföljet blicka ner på hans kista, en och åttio ner i backen. Han skrattade åt dem. Alla, inklusive han själv, hade trott att det skulle bli en stor begravning. Trots att han i princip svikit eller lurat alla som kommit i hans väg så trodde han någonstans djupt nere att han hade många bekanta och beundrare. För invånarna i Arvika var Svenne i Furtan en legend och en bygdens hjälte som nog skulle dra en massa fok till sin begravning. Så blev det inte. En sju-åtta blodsförvanter stod med motstridiga känslor framför graven. De grät inte och de visste inte vilken sida av myten Svenne de skulle delge. Skulle de lufta sanningen – så som de i sitt hjärta kände – eller tradera myten, så som de flesta gjorde. Hjälten eller svinet, vem skulle de tala om? Det var det Svenne skrattade åt, att de stod där försagda och led samma tvivel som han alltid ställt dem i. För honom fanns inga problem. Han reste vidare nu och det med hög fart. En Mustang stod och väntade på tomgång, att föra honom in i livet efter detta. Först skulle han bara skratta lite åt dem.

Två bröder, två systrar, en fru och tre barn vaggade fram på tårna och tillbaka på hälarna i det leriga gräset runt graven. Linden ovanför dem var ett valv av grönska och sjön bortanför kyrkan låg blank och stilla. Det var en nådefull sommardag. En dag att förlåta och gå vidare. En dag att öppna sitt hjärta och låta gråten befria och skrattet förlösa. En dag att möta förtröstan och hopp. Runt Svennes grav skedde inget.

Myten om honom gick som en löpeld i folks berättelser och det hade ingen betydelse hur nedrigt Svenne hade betett sig i berättelserna, tonen var fascinerad och Svenne levde i minnet hos gemene som den spjuveraktige busen vilken vann inträde hos de högsta, de vackraste och de mäktigaste, och så vann han ju alla race.

Hans fru stod och tänkte på när det stod i tidningen om honom ifrån Finland och det var en bild i tidningen på Svenne och hans fru, men det var inte hon på bilden. Han presenterade sin finländska älskarinna som fru helt enkelt. Efter det blev det skillsmässa. Älskarinnorna hade fram till dess varit oändligt många. När Svenne lagat en bil på verkstan och kvinnan ifråga ville veta vad det skulle kosta, sa Svenne: - ”Jag kan få knulle dig som betalning.” Och det fick han för det mesta för han var populär hos det täcka könet. En gång tog han en kvinna hårt mot motorhuven på hennes Volvo Amazon efter att ha låtit henne vänta på kontoret medan han ”lagade” bilen. Han öppnade motorhuven och satte sig ute i solskenet och rökte en stund innan han gick tillbaka, slängde igen huven och hämtade kvinnan för betalningen.

Alla runt graven tänkte episoder ur Svennes liv under tystnad.

Hans son Arno tänkte på pengarna han skulle få ärva. De hade samlats på hög eftersom Svenne alltid sagt att han var utan och följaktligen blivit bjuden överallt och alltid. Bördan av pengarna skulle aldrig släppa taget om Arnos axlar och sinne. Han, som var sin fars motsats, kunde en vanlig dag inte bestämma sig för om han skulle köpa en indisk matta eller en ny kostym för att må bra. Villrådigheten och en massa pengar var en mycket dålig kombination.

Syskonen mindes hur Svenne fått all uppmärksamhet och uppskattning av föräldrarna och hur han alltid lyckades med att skjuta över skulden på dem när han gjort sönder en teservis, kraschat pappa bil eller fört upp handen under pigans kjolar.

Ingen sa något. Det gick inte. Man kan inte bittert klaga och förbanna på någons begravning och uppgivenheten och ilskan gjorde det omöjligt att berätta fantastiska historier ur hans liv att skratta åt och säga: - ”Ja den där Svenne, det var allt en riktigt jäkel.” Under tystnad gick de mot sockenstugan för kaffe.

Svenne gick åt andra hållet där Mustangen stod och väntade. Han gick med huvudet högt och en cig i mungipan. Vägen längs kyrkogården är rak i nästan en kilometer och han såg redan sig själv fara fram där i solskenet med halsduken fladdrande bakom sig.