När min son föddes för två år sedan hamnade jag i depression. Min fru hade mått illa hela graviditeten och jag hade gått och hållt uppe energin i nio månader. Sex hade inte varit att tänka på. Vi fick en gång en liten plasttomte, som hade en stor, vätskefylld mage som man kunde skaka så det snöade därinne. Att tänka på att älska med min fru under denna långa spysjuka graviditet, var som att skaka på den där tomten. När pojken föddes sjönk jag ner under ytan. Pojken skulle heta Malte, men efter ett tag så förstod vi att han var en Joel. Samtidigt slog hotet om växthuseffekten igenom i massmedia. På patienthotellet, natten efter Joels födelse, såg vi på filmen Armageddon där Bruce Willis räddar jorden ifrån en annalkande meteor. Allt runtomkring mig och inne i mig, andades undergång, död och hopplöshet. Samtidigt stod jag böjd över ett nyfött barn och lyssnade på 'mother's nature son' med Beatles. Sången sa: -"Här är ett barn som är en del av allt, beroende av allt och dig. Du får rycka upp dig peter!" Men det gick inte.
 

Mörker är mörker, brist på ljus.

 

Det faktum att man förväntas vara glad när ett barn fötts, gjorde det bara värre och att min fru återigen visade tecken på glädje över att inte längre må illa, gjorde mitt mörker värre. Jag behövde inte hålla uppe energin längre.  

 

I biblisk, profetisk tid så var ett av det säkraste tecknet på att den som påstod sig vara profet verkligen var det, att han tog i ordentligt då det gällde att måla upp de straff som skulle drabba folket om de inte lyssnade på Gud eller vårdade relationen med honom. Profeten Joel tar i ordentligt och han skräms med sjufaldiga svärmar av gräshoppor, långa perioder av torka och hot om blod, eld och rökpelare. Orden ur den lilla profetboken Joel skruvade mig fast i depressionens skruvstäd men den fick mig också känna mig mindre ensam. Någon annan hade också upplevt detsamma som jag fast för nästan 3000 år sedan. Hopplösheten i situationen, såsom Joel beskriver den, är total och det slutgiltiga beviset på att hopplösheten har fog är den soldathär Gud sänder mot folket. Hur beskrivs då denna här? Joel 2:1ff: "Som gryningen över bergen, sprider sig ett folk, stort och mäktigt" Hären skonar ingen och inget. När Joel beskriver hären, säger han att de störtar framåt som kämpar, att de stormar muren som krigare. De är alltså inga soldater. De går rakt fram, viker inte från sin bana, och

        'ingen tränger den andre,
         var och en följer sin egen väg.'

Trenger betyder på norska behöver. Det är inga soldater. Det är oss Joel talar om. Oss moderna konsumerande egoister som inte längre behöver varandra, men som börjar ana att att den enda vägen till räddning är den där vi behöver varandra, där vi också ibland tränger varandra, påminner varandra om vår existens och vågar ställa krav, uttrycka våra åsikter till varandra om vad vi tycker är rätt och fel. Detta är att vårda gudsrelationen.


Min son bajsar ner sin blöja och jag kommer inte undan hans öppna, allvarliga blick som är full av tillit och naivitet. När han har fått sin nya blöja, fortsätter jag läsa Profeten, som berättar att Herren nu har återkallat hären och:

'han ger er regn i rätt tid,
 han låter regnet falla som förr,
 både höst och vår.'

Allt kommer att ordna sig. Så kommer Joels ord om Andens utgjutelse, vilka senare citerades av Paulus i Apostlagärningarna. Den helige Ande i kristenheten har likheter med (eller är detsamma som) det judiska Shekinah, som representerar Guds feminina närvaro. Shekinah är ansikte. När man dör och ser hennes ansikte, så vet man att man är hemma. Jag möter min sons blick och det händer något där. En liten strimma ljus letar sig in och tilliten börjar återvända.

Joel hjälpte mig.