Vad gör du när du gör ingenting? Vad är det som sipprar in i oss när vi stryker i agendan och får tid över till just ingenting? Jag hade nyligen lagt upp planerna för ett mastodontprojekt som så småningom var tänkt att utmynna i en konstmuséum. Jag sökte pengar, skaffade kontakter, ringde konstnärer och snickrade en hemsida. En vän till mig utnämndes till skyddshelgon för projektet, just för att han är bra på att göra ingenting. Jag ville inte att någon prestationsångest skulle sprida sig. Vad som var problemet var att jag samtidigt hade planer på att läsa akademiska kurser och att fortsätta skriva på de två berättelser som jag håller på med. Det höll ju inte. Jag satte mig ner och inledde ett samtal med min vän Skyddshelgonet. Samtal kanske är fel benämning. Jag tänkte mig honom i en stol framför mig och så satt vi och såg på varandra en stund. Berättandet är ju det viktigaste för mig, sa jag med lugn röst när vi suttit så där under tystnad i en halvtimme. Jag sände genast mail till alla inblandade i konstmuséeprojektet och till akademien, att jag inte tänkte fullfölja dessa spår för tillfället. Att jag tänkte fokusera på enbart skrivandet, men vad jag egentligen fokuserade på var ingenting. Att se till att jag hela tiden har tid över att göra ingenting, för det är de stunderna man minns när man sakta glider ner i glaciärsprickan mot sin död.

Jag tänkte på det när jag hörde Gösta Ekmans tacktal på Guldbaggegalan. Att det inte var stunderna av skådespeleri eller repetition, framgången och bekräftelsen i kändisskapet som var det han var tacksam över när han såg tillbaka. Det var mellanrummen. De mellanrum där alla, hög som låg, tekniker som huvudrollsinnehavare och regissörer, berättade sina historier. Dessa mellanrum var alltså den plats där Gösta vilade i skapelsen som en av alla andra, och det var de han uppskattade mest.

Ofta tänker jag på Friedrich Schleiermacher, den moderna teologins fader, som i ett brev till sin syster uttrycker den omöjliga längtan att bli kvinna. Vad var orsaken till denna längtan? Jo, att bättre kunna stanna i känslan, och när S. talar om känslan menar han för det mesta känslan av det egna jagets och medvetandets känsla av samhörighet med allt annat. Schleiermacher levde i en tid där känslan med stort K var centrum och där det var normalt för en karl att gråta och det gärna i mängder. Det är lätt att skratta åt hans bild av kvinnan som en som går omkring och känner sig delaktig i allt, då de flesta kvinnor väl hade och har haft fullt upp med att få rena kläder till barna och ok mat på bordet, men faktum är att den tid som S. levde i (slutet av 1700-talet) var en tid då många kvinnor fann nya roller och en frihet de förut aldrig haft. Rahel Levin var en kvinna som höll en av de viktigaste salongerna i Berlin under denna tid och S. var en av hennes lärjungar. Så hans längtan efter att bli 'kvinna som stannar i känslan' hade konkreta förebilder i tiden. Även Schleiermacher blev dock så småningom indragen i de stereotypa könsrollernas prokrustessäng och som äkta make, fader, professor och kyrkoherde så var han långt ifrån möjligheterna att 'stanna i känslan'. Sin 'manliga' roll spelade han ifrån prediksstolen i ett avgörande skede då Preussen var hotat av de Napoleonska trupperna och han manade till mod. Med den Napoleonska tiden fick kvinnorna krypa tillbaka till hemmet och många judar som tillåtits studera i sekulära skolor fick sluta. När jag idag tänker på Schleiermacher så sitter han vid ett fönster och gör ingenting.