Läser min vän Erik bergqvists recension av kafkas brev idag på morgonen medan barnen ser på jullovsmorgon och ett lite hafsigt men ändå försiktigt snöfall liksom håller på utanför mitt fönster. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja gå upp tidigt en nyårsdagsmorgon och fotografera den där sömnigheten som ligger mellan husen just då. I år blev det av. Jag har inte fotat på länge så jag höll inne med första klicket; gick och tänkte att jag hörde saker och tänkte tankar men att bilden inte nödvändigtvis skulle kunna fånga något av detta som jag upplever en morgon då världen är en stor kudde och husen snarkar tungt och organiskt. Gick länge så. Inga människor ute. Tog en medhavd kopp kaffe nere vid vattnet och tänkte att det är ofta att man försöker tänka vidare, se vidare och att det man egentligen borde träna på är att se det man ser. Att ta ett djupt andetag och verkligen våga stå just där man står och så se det man har framför ögonen, sedan låta tankarna utgå därifrån och vidare. Så när jag står i en gatukorsning så trycker jag på kameran. Min fru har ställt in den så att den tar bilden efter 6-7 sekunder, vilket ger hela övningen en touch av fördröjning. Jag låtsas att jag hela tiden har råkat komma åt knappen så att kameran tar en bild i de mest märkliga vinklar. Så är jag i gång. Jag tar bilder av så lite hus som möjligt och med så mycket himmel som det bara går att få utan att huset slutar att vara hus. Jag tar bilder av öppningar som leder in mot system och jag tar tar bilder av det organiska kaoset men också det växande, ljusa. Min bildhjärna går på högvarv. Jag blir trött men är nöjd att jag äntligen gjort något som jag länge tänkt. För Kafka verkade livet bli ett enda långt uppskjutande till morgondagen och hans ångest verkade bland annat bestå i drömmar som aldrig blev av. Kafkas möte med Dora Dymant innebar att han förverkligade flytten till Berlin. Det innebar också att han förverkligade drömmen om att läsa hebreiska. Tyvärr innebar det också förverkligandet av skräcken att dö på ett sanatorie. Skildringen av den sista tiden i boken "Kafka's last love", då han ideligen förflyttades mellan sanatorier och han bland annat var tvungen att sitta med sin tuberkolos i en öppen bil på vintern med tunna kläder och så Dora då som höll sin kappa om honom, är en gripande berättelse om den utsatthet som Kafka alltid såg till att hamna i. Dora beskriver hur hans glädje på slutet kunde bestå i ett glas vatten. Kafka hade svårt att dricka, så när det gick var det en sådan sinnlig och kroppslig glädje att han återigen började prata om att få barn och att flytta till det heliga landet. För mig är historien om Kafka historien om att varje morgon vakna med lidandets och ångesten kalv under täcket och att hålla den nära sig fram tills dess man kan se den i ögonen och le.