Ensam med stjärnhimlens tystnad
ute på slätten,

kommer en bil emot mig.

Strålkastarens cirkel av ljus
påminner om hinkarna
vars bottnar vi tog bort
och i deras ställe limmade på fönster
så att vi kunde se sjöbotten
när vi gick med huvudena i dem.

Jag ser min far ligga vid en grönslemmig sten
och han ser så hjälplös ut,
hans ögon ber om förståelse
och i hans stilla sinne rinner frågan
om vem som borde ha ställt krav,
vem som skulle ha haft förväntningar
och varför känns livet som om
man låg på sjöbotten vid en grönslemmig sten
betraktad av sina söner