Det är inte dröm, inte vakenhet, men bägge i ett dåsigt vattendrag och man är inte fisk och inte människa men bägge; kanske en padda med kroppen under vatten och ögonen som ser upp mot det mänskliga, vågorna sköljer och det är morgon, fly till vatten och morgon!, och där är den vilda tystnaden, det bråkiga intet, en oändlig låda. Så börjar någon slå på en trumma, en ordning ger sken av att vilja hävda sig; känns bra, takten är stadig, ökar också stadigt, upp är upp och ned är ned, takten ökar, vitaliserande, livsbejakande, ordnande rytm; "lev!", säger den, och allt förkroppsligar sig så där uppe på människornas spelplan, hoppsan sa, takten ökar ständigt och nu välter någon, en till, och nu ser ansiktena spända och nervösa ut - ständigt pladder på tunnelbanan, aska som brinner, överblivna livmödrar, spilld säd, krossade illussioner, skal som självläker och jag som sprängs, en ö utan kringliggande vatten, ansiktet på kudden bredvid är alla ansikten, byt, byt, kom igen! - och nu amfetamindansar alla i rytmens oändliga rymd som hyser den takt som nu blir så snabb att den övergår i något annat; en matta av smatter som till sist blir…tystnad, den tysta vilda, oformliga oändligheten som är reklamskyltar och kulturens samlade visdom men ändå inget av dessa utan något annat som inte vill visa sig; ett undanglidande väsen som vänder sig bort, tar plats och gör anspråk på uppmärksamhet genom sin frånvaro.