Natten min mamma föddes, den 25 augusti 1939, så stod hennes pappa Harry ute på den nattliga gården i Björsäter utanför Mariestad och fotograferade blixtar. Mammas faster Inez skötte köket och inne i kammaren låg min mormor Florence och hade värkar. Hon hade barnmorskan till hjälp. Slutaren till Harrys kamera stod öppen. Han väntade, och väntade. Nattens varma augustihand låg tung över åkern ner mot Vänern. Så drog allt andan. I tystnaden hörde han så frugans dova skrik ner i kudden inifrån huset. Så small blixten. Han rusade fram emot kameran för att sluta slutaren och rädda bilden. När han stod och pillade med kameran så tänkte han att det var något som inte riktigt stämde. Han såg så dåligt. Så tittade han upp och såg att huset var becksvart. Strömmen hade gått. En nyfödds skrik hördes inifrån den mörka huskroppen.

När han kom in i köket drog Inez honom i armen och sa att de skulle göra kaffe. "Näj, ja vell la se fleckungen först", sa han och tänkte i det att han slet upp dörren till kammaren, att det var väl underligt att han sa fleckungen; det kunde han  ju inte veta. Han såg att Florence blev irriterad på att han kom in överhuvudtaget, men framför allt att han gjorde det på ett så bryskt och obetänksamt vis. När Harry såg flickan rann det varm saft inuti honom och saften var ett smält, rött hjärta. Det var något vaket, lite oroligt över flickans blick som påverkade honom så att han stillnade. han tog upp henne i famnen mot Florence vilja och höll upp henne i stearinljusets sken. han slöt den lilla mot sitt stora bröst och andades lugnt in. När han andades ut lät han som en häst.

När Harry och Inez stod i skafferiet för att göra kaffe så letade Inez efter bönorna medan Harry försökte tända ett ljus så att de skulle se. Tändstickorna var lite blöta så Inez tog e en påse som hon fann i mörkret, hällde i bönorna och började mala. Det gick trögt, mycket trögt. Hon fick nästan ont i armen men hon gav sig inte utan fortsatte veva. När Harry så fick fjutt på en tändsticka och sterainljusets sken spred sig över hyllorna med burkar och påsar så hörde Inez hur Harry började bubbla av skratt. Ine undrade i det nu svettiga vevandet vad det var som var så roligt. "De e la ente undelit att de går tröggt. Du maler ju gröna ärrter!", nästan skrattskrek Harry. Syskonen böjde sig i skrattets stora vågor. Florence osäkerhet gentemot syskonens lätthet till skratt fick dem att skratta än mer. "Vi får la tänka på att Florence e trötter", sa Inez som för att dämpa deras glädjeyttring men det gjorde den bara värre. De hängde nu i varsin hylla med händerna och bet sig i tungan av fniss. Så blåste Harry ut ljuset i en skrattsalva. "Ja herre gud", sa de samtidigt i andfåddhet och så slutade skrattvågorna lika plötsligt som de startat. Nu stod de med armarna rakt ned längs sidoprna i mörkret och såg en hel vägg av blixtar slå ned ute i Vänern. 

Min teckningslärare i åttan kallades för Tuppen, hade en vit, skitig pudel och ville alltid att småpojkarna skulle borsta hans stora rygg när han var på folkbadet om onsdagarna. Han var så homosexuell man kan vara, vilket säkert inte gjorde livet lättare för honom i en borgerlig liten håla som Eksjö. Jag gjorde inte heller livet lättare för honom. Den där dagen så hade jag hittat en färgspruta som jag fyllde med vatten. Jag började spruta lite försiktigt men till slut hade jag Tuppen efter mig och sprang runt i klassrummet och sprutade på allt jag kom åt. Han stängde in mig i ett grupprum. Där fanns färg. Jag öppnade fönstret och lutade mig ut. Väggen nedanför mig var gjord av småsten som gjutits in i betong. Jag skrev TUPPEN så att det skulle synas över hela skolgården. När rektorn dagen efter kom emot mig i uppehållsrummet så kunde jag nog ana vad det handlade om. Han var dock inte arg utan snarare lite sorgsen och orolig över sin kollega och detta att han alltid blev kallad just Tuppen. Tuppen hade ledigt den dagen. Älgen - som rektorn hette - var kemilärare och hade en idé att han skulle ta syra och få bort det jag hade skrivit. Tillsammans gick vi upp till grupprummet och började vårt värv. Jag minns ännu Älgens ansiktsuttryck när han insåg vad han hade gjort. Syran som jag dragit längs bokstäverna gjorde så att småstenarna lossnade ifrån väggen och etsade fast min skrift för alltid. Och nu var det ju inte längre mitt fel!

I lördags, den 29 december 2007, stod jag efter trettio år på skolgården till min högstadieskola och under ett av fönstren på andra våningen syntes namnet TUPPEN i lite ljusare småsten än resten av väggen. Någon, med en i det närmaste lika ljus idé som Älgen, hade lagat väggen. Jag finns, tänkte jag och gick vidare.