Natten min mamma föddes, den 25 augusti 1939, så stod hennes pappa Harry ute på den nattliga gården i Björsäter utanför Mariestad och fotograferade blixtar. Mammas faster Inez skötte köket och inne i kammaren låg min mormor Florence och hade värkar. Hon hade barnmorskan till hjälp. Slutaren till Harrys kamera stod öppen. Han väntade, och väntade. Nattens varma augustihand låg tung över åkern ner mot Vänern. Så drog allt andan. I tystnaden hörde han så frugans dova skrik ner i kudden inifrån huset. Så small blixten. Han rusade fram emot kameran för att sluta slutaren och rädda bilden. När han stod och pillade med kameran så tänkte han att det var något som inte riktigt stämde. Han såg så dåligt. Så tittade han upp och såg att huset var becksvart. Strömmen hade gått. En nyfödds skrik hördes inifrån den mörka huskroppen.

När han kom in i köket drog Inez honom i armen och sa att de skulle göra kaffe. "Näj, ja vell la se fleckungen först", sa han och tänkte i det att han slet upp dörren till kammaren, att det var väl underligt att han sa fleckungen; det kunde han  ju inte veta. Han såg att Florence blev irriterad på att han kom in överhuvudtaget, men framför allt att han gjorde det på ett så bryskt och obetänksamt vis. När Harry såg flickan rann det varm saft inuti honom och saften var ett smält, rött hjärta. Det var något vaket, lite oroligt över flickans blick som påverkade honom så att han stillnade. han tog upp henne i famnen mot Florence vilja och höll upp henne i stearinljusets sken. han slöt den lilla mot sitt stora bröst och andades lugnt in. När han andades ut lät han som en häst.

När Harry och Inez stod i skafferiet för att göra kaffe så letade Inez efter bönorna medan Harry försökte tända ett ljus så att de skulle se. Tändstickorna var lite blöta så Inez tog e en påse som hon fann i mörkret, hällde i bönorna och började mala. Det gick trögt, mycket trögt. Hon fick nästan ont i armen men hon gav sig inte utan fortsatte veva. När Harry så fick fjutt på en tändsticka och sterainljusets sken spred sig över hyllorna med burkar och påsar så hörde Inez hur Harry började bubbla av skratt. Ine undrade i det nu svettiga vevandet vad det var som var så roligt. "De e la ente undelit att de går tröggt. Du maler ju gröna ärrter!", nästan skrattskrek Harry. Syskonen böjde sig i skrattets stora vågor. Florence osäkerhet gentemot syskonens lätthet till skratt fick dem att skratta än mer. "Vi får la tänka på att Florence e trötter", sa Inez som för att dämpa deras glädjeyttring men det gjorde den bara värre. De hängde nu i varsin hylla med händerna och bet sig i tungan av fniss. Så blåste Harry ut ljuset i en skrattsalva. "Ja herre gud", sa de samtidigt i andfåddhet och så slutade skrattvågorna lika plötsligt som de startat. Nu stod de med armarna rakt ned längs sidoprna i mörkret och såg en hel vägg av blixtar slå ned ute i Vänern. 

 

Anna

15 januari 2008 13:06

Så bra du skriver... tack för en härlig läsupplevelse!

http://annajkon.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1.       När pojken hittade grodan, sprang han genast in till mamma som stod i grytorna. Pappa läste Reader’s Digest i en baden-badenstol under den stora hängpilen och lillebror lekte med bilar i gruset. Familjen hade fått låna annexet ...

Jag skrek åt min son idag. Han härmade sin lillebror för tredje gången, trots att jag sagt till honom att sluta. Intressant var det som hände inom mig. Kärleken till denna åttaåring tog överhanden och ilskan la sig, snabbt. För bara ett halvår sedan ...

Skriven av Alec Wilkinson Översatt till svenska av Peter Olsson     David Rawlings berättade Gillian Welch’s livshistoria för mig. Hon hade tröttnat på att berätta själv. Welch är en singer-songwriter vars musik inte är lätt att klassific...

Hon vaknade en morgon och gick ut för att hämta tidningen. Där låg 3 Tv-apparater, 2 kompletta hemvideosytem och en mobiltelefon på trappan. Allt nytt. Hon hade glömt betala. Andlig ro var det viktigaste för henne men för att slippa fri elektronik ...

Ett utstucket öga är störande. En granne som spelar Iron Maiden svinhögt när man bjudit hem svärföräldrarna på första middagen ute på gräsmattan till det nyköpta huset är djävligt irriterande. Ett barn som aldrig ger sig är utmattande och får som det...