Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det  blå morgonljuset. Hammaren studsar käckt tillbaka när den slår emot städet. Ingen ser honom. Han är ensam. En bedövning ligger över golvet. Hans blick är fast och bilderna som rinner genom hans huvud är alla förknippade med materialet järn. Hans liv är och skall vara….järn. De olika skeden han upplevt och kommer att gestalta i sitt långa liv är intimt knutna till de former i järn som just då upptar hans händer. Detta blågrå, blänkande och vid upphettning brandgula och grönblå material, skall spegla och göra sällskap med hela hans biografi. Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det blå morgonljuset.



Hon kliar sig ordentligt på vänster bröst innanför bh:n med höger hand samtidigt som hon grimaserar med munnen för att stoppa något som kliar i näsan, kommer på att vänster hand är ledig och griper näsan med pekfingret och tummen. Det är överraskande varmt och det lågt vinklade solljuset speglar sig i hennes blanka skrivbord. När hon reser sig för att öppna ett fönster, hör hon hammarslagen. Hon går och sätter sig igen. Ingen ser henne. Hon är ensam. Lokalen, som varit hennes arbetsplats i snart tretton år nu, är stor och luftig.  Den ligger högre än de omgivande byggnaderna och släpper in himlens ljus genom sina höga, odelade fönster. Ända sedan den dag då hon först kom in i lokalen har hon velat sitta och arbeta där hon nu sitter. Hon kan från sin plats med en lätt huvudvridning se ut över de andras platser, de har inte kommit än, hon ser alltid till att komma först. Hon kan överblicka staden och de väldiga bokskogarna bortom den, se alla som går in och ut ur affärerna på andra sidan gatan och, inte minst, se trafiken på gatan nedanför henne. I början var detta mycket behändigt då hon höll koll på sin pappas turer till spritaffären, men hade sedan utvecklats till något mycket mer än så. Med nästan pedantisk iver vet hon numer när stadens alla invånare kommer och går. Hon håller koll på solens upp- och nedgång, lövens skiftande färg, det första snöfallet och vet som en av de första när något nytt kommer till stan. Tiden innan hon fann denna plats minns hon med gnagande oro. Hon kliar sig ordentligt på vänster bröst innanför bh:n med höger hand samtidigt som hon grimaserar med munnen för att stoppa något som kliar i näsan, kommer på att vänster hand är ledig och griper näsan med pekfingret och tummen.



För mig blev livet aldrig någon rofylld plats. Det är först nu när jag flyter viktlös och osynlig över de levande som jag kan fokusera på något annat än min egen törst. Det var som att jag grep tingen innan tanken fick ta plats emellan dem och mig. Allt var verktyg för att ta mig till nästa stund då alkoholen fyllde mig. Varje dag tog jag Buicken i morgonljuset och körde in mot stan. Jag såg ingen, tänkte inget. Körde bara så inte så fort att någon skulle misstänka eller stoppa mig. Varje rörelse skedde med andras blickar och tankar klistrade på mig. Jag svängde upp på huvudgatan och gjorde allt för att förtränga att min underbara dotter satt och såg ner på mig däruppe bakom de stora fönstren. Den skammen var värst. Jag kunde till och med börja vissla där för att försöka lura mig själv att jag var en vanlig karl, ute på ett vanligt ärende, en helt vanlig dag. Hon var alltid närmast mig och hennes omtanke som funnits där ända sen hon var mycket liten, gjorde alltid lika ont. På något sätt använde jag åsynen av smärtan i hennes ögon - när hon såg pappa göra sig själv illa – till att driva det som var lågt i mig allt lägre. Min egen smärta blev ilska och till slut ett bakvänt hat. Denna morgon tog det slut. Just som jag svängde in på huvudgatan körde en lastbil ut ifrån den och välte över mig när vi möttes i svängen. Jag låg klämd och blödande i flera timmar under allt skrot medan de försökte få loss mig. Min dotter, som känt igen bilen när den begravdes under lastbilen hade sprungit ut direkt och satt nu hukad över mig och talade lågt till mig med kärleksfull röst. Hennes röst följde sedan med mig in i döden som var som en långsam domning. Volymen på allt utom hennes röst skruvades långsamt ner och denna lugna röst ledsagade mig in i det lätta, luftiga efterlivet. För mig blev livet aldrig någon rofylld plats. Det är först nu när jag flyter viktlös och osynlig över de levande som jag kan fokusera på något annat än min egen törst.



De där ögonen. Lättnaden och….tillförsikten i de där döda ögonen ger henne en styrka hon förut aldrig haft. Det är hon som kommer först fram till olycksplatsen. Hon lämnar sin hörna uppe på kontoret och springer nedför trapporna med en känsla av lättnad och sorg. Hon ser Buickens bakända sticka fram under lastbilen och när hon kommer fram lutar hon sig ner och ser in i hans ögon som lyser av ro genom forsarna av blod. Hon fastnar där. Hur länge hade hon efteråt ingen aning om. Mindes bara att den blicken sagt henne någonting om att leva och att dö. Hon visste inte vad, bara att det klingade till i hennes själs annars så tysta kamrar. Döda ögon blinkar  inte. De bara ser på en, envetet och lugnt. Nu hör hon skrik ifrån någon med stora smärtor. Hon springer runt olycksplatsen, ser lastbilschauffören och så startar allt som har med en olyckas efterarbete att göra. Sent på eftermiddagen kommer hon så hem till sitt hus. Barnen är redan hemma och kräver uppmärksamhet. Hennes man ringer och berättar att han kommer att bli sen på grund av några medarbetare ifrån Norr som kommit på blixtvisit. Efter att barnen fått mat fortsätter hon med trädgården, hon hade påbörjat vårarbetet dagen innan och nu  överraskas hon av sin väldiga energi. När det är klart diskar hon, tvättar kläder och slänger ungarna i säng. Står sedan ute på verandan, fortfarande full av iver. Hon har länge funderat på att starta en liten restaurang ute vid den stora vägen. Hon har sett ut stället, sparat pengar och gått en kvällskurs i bokföring men aldrig lyckats uppamma varken kraft eller mod att sätta igång. Nu rinner det till. De där ögonen. Lättnaden och…..tillförsikten i de där döda ögonen ger henne en styrka hon förut aldrig haft.



Upptrappningen innan, när han startade planeringen och förberedde lögnerna, ägde sin tjusning. Själva kulmen var klarhet och efteråt, innan den ena lögnen byttes ut mot den andra, var djup ro. Han kunde se ett naket ben i en annons eller möta en kvinnlig kund ute på golvet mellan de skinande bilarna – han och hon i dansliknande rörelser – och långsamt inleda en exposé ut i det erotiska träsket som han djupt inom sig visste var förkastlig och direkt dålig för honom, men i vilket fall som helst eller just därför, helt oemotståndlig. Hans falska och låtsade fasad av respekterad familjeförsörjare blev starkare när han försökte rasera den. Rädslan att rollen som familjefar skulle försvinna för alltid poppade upp mitt i upphetsningen inför den kommande utlevelsen men förträngdes snabbt av libidomonstret, som slickade sig om munnen. Han såg ut över det vidsträckta landskapet med de spetsiga, höga bergen längst bort emot horisonten och tänkte på sin fru. Hon anade nog. Respekten han borde haft för henne, hade aldrig funnits där. Nu gick den inte att finna. Han levde med kättjans slem runt sig och kunde inte komma ut. Han ringde hem och berättade att han skulle bli sen därför att det hade kommit några medarbetare ifrån Norr på blixtvisit och det var hans uppgift att ta hand om dem. Hon berättade om olyckan. Han lyssnade plikttroget men sa efter en stund att de kunde prata mer om det när han kom hem, ringde sedan eskortfirman och beställde sin favorit. En mörkhårig nittonåring med fräck uppsyn, spetsiga och uppnosiga bröst och en fast, utstående liten rund stjärt. Han startade sin Thunderbird och började åka in mot stan. Han såg ingen, tänkte inget. Körde bara inte så fort så att han skulle dra blickar till sig. Han svängde upp på huvudgatan och inom sig såg han sin fru sitta där uppe på sitt kontor och se ner på honom. Han kunde höra hammarslagen. Han stannade bilen vid motellet som låg ute vid stora vägen. Uppe på rum nummer 7 tog hon emot. Han satte sig i soffan och hon började dansa för honom i motellrummets skumma ljus. Alla kläder tajta runt hennes unga kropp och hon tog av sig sakta, sakta och blottade alltmer hud. Upptrappningen innan, när han startade planeringen och förberedde lögnerna, ägde sin tjusning. Själva kulmen var klarhet och efteråt, innan den ena lögnen byttes ut mot den andra, var djup ro.



Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, knappt släpper in det röda kvällsljuset. Hammaren studsar käckt tillbaka när den slår emot städet. Ingen ser honom. Han är ensam. En bedövning ligger över golvet. Hans blick är fast och bilderna som rinner genom hans huvud är alla förknippade med materialet järn. Hans liv är och skall vara….järn. De olika skeden han upplevt och kommer att gestalta i sitt långa liv är intimt knutna till de former i järn som just då upptar hans händer. Detta blågrå, blänkande och vid upphettning brandgula och grönblå material, skall spegla och göra sällskap med hela hans biografi. Den lille hammarslagaren slår och slår. Det ekar i den verkstaden där de höga fönstren, med decenniers damm, släpper in det röda kvällsljuset.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

1.       När pojken hittade grodan, sprang han genast in till mamma som stod i grytorna. Pappa läste Reader’s Digest i en baden-badenstol under den stora hängpilen och lillebror lekte med bilar i gruset. Familjen hade fått låna annexet ...

Jag skrek åt min son idag. Han härmade sin lillebror för tredje gången, trots att jag sagt till honom att sluta. Intressant var det som hände inom mig. Kärleken till denna åttaåring tog överhanden och ilskan la sig, snabbt. För bara ett halvår sedan ...

Skriven av Alec Wilkinson Översatt till svenska av Peter Olsson     David Rawlings berättade Gillian Welch’s livshistoria för mig. Hon hade tröttnat på att berätta själv. Welch är en singer-songwriter vars musik inte är lätt att klassific...

Hon vaknade en morgon och gick ut för att hämta tidningen. Där låg 3 Tv-apparater, 2 kompletta hemvideosytem och en mobiltelefon på trappan. Allt nytt. Hon hade glömt betala. Andlig ro var det viktigaste för henne men för att slippa fri elektronik ...

Ett utstucket öga är störande. En granne som spelar Iron Maiden svinhögt när man bjudit hem svärföräldrarna på första middagen ute på gräsmattan till det nyköpta huset är djävligt irriterande. Ett barn som aldrig ger sig är utmattande och får som det...